Islamic symbols can not be immune

Islamic symbols can not be immune
As long as Islam critics are threatened, persecuted and murdered, there is an incurable need to ridicule Islam and its symbols. It writes critic Devin Rexvid in a replica of Kjell Magnusson.



Terrorist attack on the magazine Charlie Hebdo has attracted many reactions, including the requirement that religious symbols should be immune to insults. Associate Professor Kjell Magnusson's article on Focal Point 8.1 gives the content core of these requirements. His proposal to allow Islamic symbols to be very problematic. He writes that without blinders can and should critically analyze Islamist ambitions, even in Sweden. He also warns of an imminent risk of a fatal error if the symbols are not allowed to be. He thinks secularized Western artists can not use satire against another religion but a satirical criticism must, according to him come from within. This is because European culture, according to him is not an obvious norm in a global world.

There are several problems with Kjell Magnusson's reasoning. A principal problem is that he sets conditions for free speech. Freedom of expression is basically about freedom of expression, in any medium and content as long as it is not slander. This freedom can not be conditional or denied on the basis of gender, age, ethnicity, religion and cultural domicile of the person who expresses something. Another problem with his advice is that it is often difficult to draw a line between religious symbols and the oppression that some religious actors exercising.

Let us illustrate the difficulty of critics of religion to be different symbols and oppressive practices ate with child marriage and veil. One of the symbols of Islam, which many Muslims do not get insulted the Prophet Mohammad. He got married with a child, Aisha, who was nine years. In Sweden we have a new law criminalizing child and forced marriage. To ensure compliance with the Act requires child marriages discouraged and those who practice the custom prosecuted. Child marriage occurs among different ethnic and religious groups, including Muslims. Islam justifies child marriage as it has been practiced by the Prophet. To "let the symbol being" means in this case to allow child marriages in accordance with the Prophet's tradition.

ADVERTISEMENT

The veil is also a strong Islamic symbol. The garment is a highly controversial such as some Muslim shoes claim to wear it down of myself while other women experience it as a symbol of oppression of women. To "let this symbol be," am sure some Muslim women but involves a huge betrayal of those who imposed it. Many praises the veil as symbol of Muslim women's "empowerment" as it is said to give them a protected sphere. During the Islamist regime in the Middle East and North Africa finds women who prosecuted, imprisoned and flogged for not following slöjkoden it as anything other than "empowering". In my native country, Iran, has been veil regime's badge but deviation from slöjkoden been also iran cross symbol of resistance against this Islamic symbol.

Another problem with Kjell Magnusson's reasoning is that satire according to him should come from within. A serious risk with this approach is that it makes it impossible solidarity between, for example, Westerners and non-Westerners. Salman Rushdie's satire, however, came from within. While Khomeini's fatwa was condemned by Arab and Iranian intellectuals had the support of some other researchers from the Middle East and the West under the pretext "it offends Muslims' religious feelings." The consequence of Kjell Magnusson's proposal is that we should be "more accepting" against the practices and symbols that are unacceptable here but allowed there. Magnusson tries like most of the value relativists find legitimate grounds for greater tolerance of Islamic intolerance.

The most serious problem with Kjell Magnusson's reasoning is that he was under the pretext "In a global world is European culture no obvious norm; a satirical criticism must come from within, "producing speech as an freedoms reserved for Westerners. In fact, freedom of speech as part of the Enlightenment heritage comes from the West but the quest for modernity, social responsibility, individual rights and freedoms can no longer be regarded as something specifically European. These have become a part of universal human requirements that can not be confined to particular cultures or states.

Magnusson's advice is similar, unfortunately, the Islamists' demands which uses the talk about cultural differences to dismiss human rights as a Western imposition. As Kjell Magnusson claims upon the conditioning principle of freedom of expression by requiring immunities of Islamic symbols is to go Islamists ahead of us. Islamists also question the social, cultural and political change, with roots in the West, called modernity. In the West, modernity led to social justice, democracy and secularism. Making freedom of expression to something that is reserved for Europeans, but to offer a better alternative to the people of Islam-driven context is to legitimize Islamic fundamentalism.

The best way to express solidarity with Muslims is not to keep quiet about the oppressive sides of Islam, but to support the struggle for rights and freedoms, including the right to defy Islamic symbols that are in the so-called Muslim world. There is no shortage of criticism and satire from within. Critical voices stifled by Islamic regimes and groups around the world.

It would, for example, a huge betrayal of Western artists who enjoy freedom of expression would not use satire and other means of expression to protest against the Iranian blogger Soheil Arabi death penalty because of accusations of blasphemy. It would be deceitful about Western artists are not ridiculed Islamic feasts in support of the Egyptian blogger Fatima Naoot who are prosecuted because she is on Twitter called Eid-al-Adha feast for the annual slaughter of animals. In short, as long as Islam critics are threatened, persecuted and murdered, there is an incurable need to ridicule Islam and its symbols.

DEVIN REXVID

graduate student in social work at Umeå University
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Islamiska symboler kan inte vara immuna
Så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler. Det skriver debattören Devin Rexvid i en replik till Kjell Magnusson.

Terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo har väckt många reaktioner, bland annat krav om att religiösa symboler ska göras immuna mot smädelser. Docent Kjell Magnussons artikel på Brännpunkt 8/1 ger innehållets kärna i dessa krav. Hans förslag om att låta islamiska symboler vara är mycket problematiska. Han skriver att vi utan skygglappar kan och bör kritiskt analysera islamistiska ambitioner, även i Sverige. Han varnar också för en överhängande risk för ödesdigra misstag om symbolerna inte får vara. Han tycker att sekulariserade västerländska konstnärer inte kan använda satir mot en annan religion utan en satirisk kritik måste enligt honom komma inifrån. Detta för att europeisk kultur enligt honom inte är en självklar norm i en global värld.

Det finns flera problem med Kjell Magnussons resonemang. Ett principiellt problem är att han sätter villkor för det fria ordet. Yttrandefrihet handlar i grunden om friheten att uttrycka sig, oavsett uttrycksform och innehåll så länge det inte är förtal. Denna frihet kan inte villkoras eller nekas på grund av kön, ålder, etnicitet, religion och kulturell hemvist hos den som uttrycker något. Ett annat problem med hans råd är att det många gånger är svårt att dra en gräns mellan religiösa symboler och det förtryck som en del religiösa aktörer utövar.

Låt oss illustrera svårigheten med att religionskritiker ska skilja symboler och förtryckande praktiker åt med barnäktenskap och slöja. En av de symboler för islam som enligt många muslimer inte får smädas är profeten Mohammad. Han gifte sig med ett barn, Aisha, som var under nio år. I Sverige har vi en ny lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap. För att garantera lagens efterlevnad behöver barnäktenskap motverkas och de som utövar seden lagföras. Barnäktenskap förekommer bland olika etniska och religiösa grupper bland annat muslimer. Islam rättfärdigar barnäktenskap eftersom den praktiserats av profeten. Att ”låta symbolen vara” innebär i detta fall att tillåta barnäktenskap i enlighet med profetens tradition.

ANNONS

Slöjan är också en stark islamisk symbol. Plagget är ett högst omstritt sådant då en del muslimskor uppger sig bära det av fri vilja medan andra kvinnor upplever det som en symbol för kvinnoförtryck. Att ”låta denna symbol vara”, gläder säkert en del muslimska kvinnor men innebär ett enormt svek mot dem som påtvingats den. Många lovordar slöjan som symbolen för muslimska kvinnors ”empowerment” då den sägs bereda dem en skyddad sfär. Under islamisters styre i Mellanöstern och Nordafrika finner kvinnor som åtalas, fängslas och piskas för att inte följa slöjkoden den som allt annat än ”empowering”. I mitt födelseland, Iran, har slöjan varit regimens emblem men avvikelse från slöjkoden varit också iranskors symbol för motstånd mot denna islamiska symbol.

Ett annat problem med Kjell Magnussons resonemang är att satir enligt honom ska komma inifrån. En allvarlig risk med denna hållning är att det omöjliggör solidaritet mellan exempelvis västerlänningar och icke-västerlänningar. Salman Rushdies satir kom dock inifrån. Medan Khomeinis fatwa fördömdes av arabiska och iranska intellektuella fick den stöd av en del andra forskare från Mellanöstern och västvärlden under förevändningen ”den sårar muslimers religiösa känslor”. Konsekvensen av Kjell Magnussons förslag blir att vi ska vara ”mer accepterande” gentemot praktiker och symboler som är oacceptabla här men tillåtna där. Magnusson försöker liksom flertalet av värderelativister hitta legitima grunder för större tolerans för islamisk intolerans.

Det allvarligaste problemet med Kjell Magnussons resonemang är att han under förevändningen ”I en global värld är europeisk kultur ingen självklar norm; en satirisk kritik måste komma inifrån”, framställer yttrandefrihet som en fri- och rättighet förbehållen västerlänningar. Faktum är att yttrandefrihet som en del av upplysningens arv kommer från väst men strävan efter modernitet, samhälleligt ansvar, individuella fri- och rättigheter kan inte längre betraktas som något specifikt europeiskt. Dessa har blivit en del av universella mänskliga krav som inte kan begränsas till vissa kulturer eller stater.

Magnussons råd liknar dessvärre islamisternas krav vilka använder sig av talet om kulturella skillnader för att avfärda mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund. Att som Kjell Magnusson resa krav på att villkora principen om yttrandefrihet genom att kräva immunitet för islamiska symboler är att gå islamister till mötes. Islamister ifrågasätter också de sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser, med rötter i väst, som kallas för modernitet. I väst ledde modernitet till social rättvisa, demokrati och sekularism. Att göra yttrandefrihet till något som är förbehållet européer utan att erbjuda ett bättre alternativ till människor i islamstyrda sammanhang är att legitimera islamisk fundamentalism.

Det bästa sättet att uttrycka solidaritet med muslimer är inte att hålla tyst om de förtryckande sidorna av islam utan stödja den kamp för fri- och rättigheter, bland annat rätten att smäda islamiska symboler som förs i den så kallade muslimska världen. Det finns inte brist på kritik och satir inifrån. Kritiska röster kvävs av islamiska regimer och grupper runtom i världen.

Det vore exempelvis ett enormt svek om västerländska konstnärer som åtnjuter yttrandefrihet inte skulle använda satir och andra uttrycksmedel för att protestera mot den iranska bloggaren Soheil Arabis dödsstraff på grund av anklagelser om blasfemi. Det vore svekfullt om västerländska konstnärer inte förlöjligade islamiska högtider till stöd för den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot som ställs inför rätta på grund av att hon på Twitter kallat Eid-al-adha-högtiden för årlig slakt av djur. Kort sagt, så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler.

DEVIN REXVID

doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet