.jpg)
.jpeg)
SAKINE MADONJag håller med dig Sakine
Att vara svensk är en privatsak
Många vill ses som svenskar: "Sluta fråga var fan jag kommer ifrån", står det i en nyligen publicerad debattartikel. Men lika accept
erat ska det vara att välja bort svenskheten.
Som alltid har nationaldagen lett till artiklar och analyser om vad svenskheten är och borde vara. Det mesta har handlat om behovet av en inkluderande nationalism. Exempelvis "Invandrarna är här för att stanna", av Jasenko Selimovic (6/6, Expressen), "Sverige är i behov av god nationalism", av Andreas Johansson Heinö (6/6, Expressen), "En svenskhet för alla i tio budord", av Qaisar Mahmood (5/6, SvD), "Sluta fråga var fan jag kommer ifrån", Julia Frändfors, (6/6, SVT Debatt).
På frågan om det är viktigt att känna sig svensk svarar Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande Adam Cwejman "helt nödvändigt" (6/6, P1). Nödvändigt för sammanhållningen, lyder resonemanget. Politiskt är det en intressant tanke, i ett Europa som präglas av segregation och en stelare nationalism än den amerikanska. Jag delar önskan om en porös nationalism som bygger på annat än förlegade tankar om blodsband och etnicitet.
Men nationalism - en känsla av samhörighet och gemenskap - går varken att trolla eller tvinga fram.
Turkiet har med alla medel försökt att tvångsassimilera minoriteter i snart hundra år utan att lyckas. Man måste respektera att många människor inte känner sig som svenskar i första hand, trots svenskt medborgarskap och kanske även en uppväxt i Sverige. Långt från alla vill kalla sig för svensk. Observera vill.
Jag minns en säkert tio år gammal radiodiskussion när Mona Sahlin ännu var integrationsminister. Hon ville få oss att börja använda uttrycket nysvenskar, och satt i en radiostudio och förklarade att vi alla är svenskar. Innan sändningen bröts kunde man höra en kvinna med latinamerikansk brytning protestera: "Men jag är ju från Chile."
Är latinamerikanskans definition felaktig? Självklart inte, vi är vad vi känner oss som. Inte vad politiker definierar oss som.
Ett ytterligare exempel: Soran Ismail blev kallad babbe av sverigedemokraten Erik Almqvist trots att han uppenbarligen känner sig svensk. Özz Nûjen, även han komiker, brukar påpeka att han hamnade i Sverige för att få vara kurd i fred. Det ena är inte mer rätt än det andra.
För egen del brukar jag säga att det viktiga inte är att bli kallad svensk utan det är att mina medborgerliga rättigheter respekteras. Att lagen och samhället behandlar mig korrekt. Mig får man gärna fråga var jag kommer ifrån, varför jag inte äter fläsk eller vad man nu undrar.
Till min förvåning har det provocerat; du måste kräva att ses som svensk och kalla dig svensk för sammanhållningen i landet, har jag blivit tillsagd. Det måste du för annars hotas välfärdsstaten, har jag också fått höra. Som om jag, och min identitet, skulle finnas till för att stärka välfärdsstaten. Är tanken med en ny och uppdaterad svenskhet att människor måste anpassa sig för samhällets bästa?
Visst behöver svenskheten uppdateras, och det kommer den att göra. Men tappa inte bort respekten för olikheter i jakten på den nya svenskheten.
Ingen kan uppifrån bestämma vem som är svensk och vem som inte är det. Det bestämmer den chilenska kvinnan, den kurdiska komikern eller den svenska komikern bäst själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar