Dagen innan de irakiska styrkorna gjorde sin offensiv tog sig Expressens Magda Gad som enda journalist in i staden Tuz Khurmato, den etniska härdsmältan där striderna startade, och träffade alla parter i konflikten.

Dagen innan de irakiska styrkorna gjorde sin offensiv tog sig Expressens Magda Gad som enda journalist in i staden Tuz Khurmato, den etniska härdsmältan där striderna startade, och träffade alla parter i konflikten.
Det här är deras versioner av vad allt egentligen handlar om och vad de sa några timmar före allt bröt ut och irakiska styrkor intog provinser som kontrollerats av kurdiska styrkor.

Lördag 15:12 

Magda Gad

Jag åker söderut på Bagdadvägen som går mellan Kirkuk och Bagdad. Svarta flaggor hänger på halv stång vid alla vägspärrar, svarta vepor täcker hela husfasader, biltrafiken är konstigt gles.
Delar av motorvägen har grävts upp, pansarfordon har gömts bakom grusvärn och soldater med olika färger på uniformerna vaktar positioner med tunga kulsprutor.
– Den här delen av vägen kan bli en frontlinje, säger min livvakt när vi kör förbi en tvärgata som leder in till ett oljefält.
Han tittar hela tiden på klockan, mobilen ringer närmast oavbrutet och han blir tystare och tystare.
När vi kommer fram till Tuz Khurmato, en stad söder om Kirkuk som under många år har varit en etnisk härdsmälta, vill jag gå ut för att fotografera huvudgatan.
Efter att jag har tagit en bild rycker min livvakt tag i mig och sliter in mig i bilen.

Bostadsområdena runt omkring oss är närmast tomma. Kvarteren har delats in i små rektanglar omgärdade av murar och bommar. På varje stolpe och husfasad hänger olika väpnade styrkors symboler, som om alla världens färger har landat i Tuz Khurmato. Vissa gator leder ingen annanstans än till uppmurade betongväggar.
– Men de ska väl inte skjuta mig? frågar jag och tar lättsamt på situationen.
Jag var i Tuz Khurmato redan i juli 2016. Även då var läget spänt med sporadiska strider och det pratades om ett kommande krig, men inte såg jag det som en fara för mig som journalist eller att strider skulle bryta ut på gatan.
Min livvakt svarar inte.

Lördag 15:35
Soldater från kurdiska falangen KDP, det styrande kurdiska partiet som ytterst leds av det kurdiska federalstyrets president Masoud Barzani, kör hastigt på sneda däck in i en av de avspärrade gränderna. De leder oss in till en bas som under natten har blivit beskjuten med handeldvapen och granatgevär.
– Titta här, visar en av soldaterna och pekar på väggar och dörrar som genomborrats av kulor och splitter.
Han går uppför en stege till ett torn, som fungerar som de kurdiska KDP-soldaternas stridsposition.
– Det här är en frontlinje mitt i staden, säger soldaten.
Genom ett hål ser jag ut över Tuz Khurmato. Huset mittemot är täckt av irakiska al-Hashd al-Shaabis flaggor, ett samlingsnamn för frivilliga stridande och tidigare irakiska miliser, som under kriget mot IS har upptagits som en del av den irakiska försvarsmakten.

Tidigare har flera av dessa miliser stridit både mot Saddam Hussein, sunniuppror, amerikanare, britter och IS.
Nu strider de mot de kurdiska styrkorna.
När jag gör en ansats till att sticka upp huvudet över tornets kant blir jag återigen bortsliten med handkraft.
Fortfarande är det obegripligt för mig att någon faktiskt skulle skjuta, jag har ju träffat alla dessa styrkor av och till i över ett års tid, då de var tillfälligt enade mot IS.

Skillnaden nu är att IS är borta.

Inne på den kurdiska KDP-basen sitter överste Kawa Parwez Ablosh vid ett skrivbord, men inte bakom det utan vid sidan av, som om han inte vill hindras av ett bord om han behöver ta sig därifrån.
Han berättar att det har varit hårda strider hela natten, hårdare än de brukar vara i Tuz Khurmato:
– al-Hashd al-Shaabi började beskjuta alla våra vägspärrar längs hela huvudgatan och alla våra baser halv tio i går kväll. Det slutade inte förrän klockan sju i morse. De har bestämt sig för att de ska köra oss härifrån och deras mål är att göra oss upptagna här så att de kan hitta en väg in i Kirkuk.
KDP är ett konservativt, nationalistiskt parti som ser som sin uppgift att skydda den kurdiska befolkningen i regionen. I Irak har de politiska partierna egna väpnade styrkor och detta är en av dessa styrkor.

Jag frågar vilka al-Hashd al-Shaabi är och varför det förekommer strider mellan dem och de kurdiska styrkorna.
– De är shiamiliser som har blivit starkare i det här området den senaste tiden. Många av dem kommer från södra Irak, Syrien och Iran. De har även en iransk general på en av sina baser här i Tuz Khurmato. En bas tillhör Badr-milisen, en tillhör Sadr-milisen och en tillhör iranstödda Saraya al-Khorasani.
De miliser han räknar upp är olika shiitiska falanger, lojala till Irans storayatollah Ali Khamenei. Han pratar om Iran på samma sätt som man i Ukraina pratar om Ryssland, det vill säga att den är den stora grannen i öst som egentligen ligger bakom allt.
Iran ger stöd till al-Hashd al-Shaabi på samma sätt som USA ger stöd till irakiska armén och Peshmerga.
Jag frågar varför översten ser det som ett problem att al-Hashd al-Shaabi har fått mer makt i Tuz Khurmato.
– De har fördrivit över 70 kurdiska familjer och även sunniarabiska familjer. Deras plan är att Iran ska ta över Irak. Före IS fanns inte detta hot mot civila kurder och sunniaraber. Nu säger shiamiliserna att alla ska sätta upp deras flagga på sina hus, annars måste de flytta eller så kommer de att mördas. De har till och med satt upp en shiaflagga på sunnimoskén. De är kriminella och de kidnappar människor.

– Vilken är er plan nu, kommer ni att stanna här trots dessa attacker? undrar jag.
– Vi kurder äger Tuz Khurmato, vi kommer att stanna här, svarar generalen mycket bestämt.
Han uttrycker det precis så – ”äger Tuz Khurmato”. Men staden är multietnisk så jag bestämmer mig för att ställa en sista fråga. Det jag frågar är vad shiaaraberna och shiaturkmenerna som bor i Tuz Khurmato anser om att kurdiska styrkor finns på plats och varför det skulle vara dåligt för dessa shiacivila att shiastyrkor har blivit starkare i staden.
Tolken väljer att inte översätta denna fråga till översten.
Kurderna är inte här för att skydda de shiacivila. De har blivit förtryckta och dödade av både shia- och sunniaraber genom historien och mitt ifrågasättande är för känsligt.

Lördag 16:31
Efter mötet med de kurdiska styrkorna vill jag träffa turkmenerna som bor i Tuz Khurmato.
Min livvakt tittar spänt på klockan och tvekar innan han kör vidare längs den nu öde huvudgatan.
Vi stannar framför en vägspärr som leder in till en turkmensk byggnad. Männen som befinner sig på platsen förstår först inte vad jag vill. Ingen journalist har kommit för att prata med dem.
Efter ett tag går de med på att svara på frågor, men ingen vill vara med på bild eller uppge namn.
De förklarar att de har ett politiskt parti för både sunniturkmener och shiaturkmener och att de är på plats för att försvara sin bas, men att ingen har attackerat dem än

Deras säkerhetsproblem i Tuz Khurmato är däremot inget nytt. De säger att det har varit en dålig situation för dem ända sedan USA invaderade Irak 2003:
– Allt började fyra månader efter att Saddam Hussein störtades. Då kom kurder till Tuz Khurmato och vår säkerhet försämrades och våra rättigheter försvagades. Saddam Hussein hindrade kurder från att ta kontrollen här men när han försvann så kom de hit.
Jag frågar:
– Beror de här problemen på att turkmener är en minoritetsgrupp i Irak?
Det visar sig vara helt fel fråga. Upprört svarar en av turkmenerna:
– Vi är ingen minoritet. Vi är den tredje största folkgruppen i Irak efter araber och kurder och i Tuz Khurmato är vi i majoritet.
Jag ber om ursäkt för min klumpighet och frågar vidare:
– Vem vill ni ska styra Tuz Khurmato? Kurdiska styrkor, al-Hashd al-Shaabi eller irakiska armén?
Svaret kommer samstämmigt:
– Irakiska armén.

Lördag 17:06
Min livvakt pickar stressat på sin klocka.
– Vi måste lämna, det blir mörkt och ingen vet vad som kan hända på vägen, säger han.
Men jag är inte klar. Jag har en grupp till som jag vill träffa. Jag vill träffa al-Hashd al-Shaabi.
Berättelsen om Tuz Khurmato blir inte komplett utan deras version.
För att komma in till dem måste vi passera flera vägspärrar som fungerar som frontlinjer djupt inne i staden. Dessutom måste vi gå in i de hus som de kurdiska styrkorna var rädda för att jag skulle bli beskjuten från, när jag försökte sticka upp huvudet från de kurdiska KDP-soldaternas torn.
En av turkmenerna går med på att hjälpa mig.
Vi kommer förbi flera vägspärrar men vid den sista blir vi stoppade, innan vi efter en noggrann kontroll släpps igenom.
Jag placeras i ett rum, med stängd dörr och ombeds vänta. I hörnet hänger en bild av Khameini. Det råder fotoförbud.

Till slut kommer en kort man in i rummet, med en krycka.
Det är Shakr al-Abude, även kallad Abu Zahra, från Karbala i södra Irak. Han är befäl för en milis av al-Hashd al-Shaabi som heter Asa-ib ah al-Haq, vilket betyder de rättfärdigas grupp.
Efter USA:s invasion stred de mot USA-koalitionen med stöd av iranska Quds, en specialstyrka som ingår i iranska revolutionsgardet IRGC.
De har sitt högkvarter i Sadr city, ett slumkvarter utanför Bagdad där de har många anhängare bland fattiga shiaaraber som förtrycktes under Saddam Hussein.

Jag frågar mannen med kryckan, Shakr al-Abude, vad det är som händer i Tuz Khurmato och varför de strider mot de kurdiska styrkorna.
Han börjar då en lång utläggning, som om det här är något han har velat prata om länge:
– För det första har vi inte problem med kurdiska civila. Vi bor i samma land, vi delar samma historia och samma religion. Vi är alla muslimer. Vi stred också tillsammans mot Saddam Hussein. Så vi har inga problem med civila kurder. Det vi har problem med är några kurdiska politiska partier.
Han förklarar att problemet ur hans synvinkel är att dessa kurdiska partier vill splittra Irak:
– De vill dela Irak i två delar. De vill besluta emot den irakiska lagen från 2005 som säger att Irak måste vara en stat.
Jag avbryter:
– Är det en politisk konflikt eller en militär konflikt mellan er och de kurdiska styrkorna?
– Det är en politisk konflikt men den kan bli militär. De har beskjutit oss med granater men som tur är har ingen blivit skadad. I går exploderade tolv granater här utanför.

Återigen blir jag visad splitter i fasader efter granater. Denna gång med en annan förklaring kring vad som hände.
Så är det alltid i krig. Man får olika svar beroende på vem man frågar.
Shakr al-Abude fortsätter:
– Kurdiska styrkor vill inte bara ta över kontrollen i Tuz Khurmato utan även i provinserna Kirkuk, Nineveh och Diyala, som är etniskt mixade områden. Historiskt tillhör dessa provinser inte kurder utan turkmener. I Tuz Khurmato är 70 procent av invånarna turkmener, 17 procent är araber och 13 procent är kurder.
Folkräkningsstatistiken är opålitlig och jag kan inte med säkerhet kontrollera hans påstående.
Han lyfter kryckan från golvet och höjer ögonbrynen:
– Är det då okej att kurder som är 13 procent vill ta över hela regionen? Jag är själv arab men det här är en turkmensk stad. Även Kirkuk är en turkmensk stad. Om du tittar på gravstenarna kan du se själv att de gamla gravarna är turkmenska. De är turkmenska, assyriska och yezidiska. Men nu vill kurdiska politiker ta över andra etniska gruppers områden och dra en ny gräns med blod.

Den kurdiska politiker som Shakr al-Abude främst syftar på är det kurdiska federalstyrets president Masoud Barzani:
– Den enda kurden vi har problem med är Barzani. Han har en dröm om att bilda en kurdisk stat och hans styrkor har förstört massor av arabiska byar runt om Mosul, Kirkuk och Diyala. När irakiska regeringen blev svag ville Barzani ta mer land. Vår konflikt kommer att fortsätta så länge de agerar på det här sättet. De använder granater och stridsvagnar mot civila, det är inte det kurdiska folket som gör detta utan kurdiska miliser som tillhör Masoud Barzani.

Kurder blev under Saddam Hussein fördrivna från områden som Tuz Khurmato och Kirkuk och det hela har utvecklats till en hämndspiral. Människorättsorganisationer har rapporterat om att kurdiska styrkor har fördrivit araber från byar. Från kurdernas perspektiv återställs ordningen till som den var före Saddam Husseins fördrivningar.
Från andra gruppers perspektiv har förtryckta blivit förtryckare.

Enligt en artikel som är inskriven i irakiska konstitutionen ska en folkomröstning hållas om vilken grupp som ska kontrollera omtvistade områden som Kirkuk, men denna omröstning har aldrig blivit av.
Senaste det pratades om att en sådan omröstning skulle hållas var 2007. Efter det blev shiaregeringen allt mer auktoritär, sunniextremister organiserade sig i landet och IS bildades.
25 september 2017 svarade kurderna med Masoud Barzani som högsta ledare med att göra en egen folkomröstning. Det blev ett överväldigande ja till kurdisk självständighet.
Irakiska regeringen kallar omröstningen illegal eftersom den anordnades unilateralt av kurderna istället för bilateralt tillsammans med centralregeringen.
Iraks premiärminister har därefter ställt en rad krav på de kurdiska styrkorna, bland annat att de ska lämna omtvistade områden som Tuz Khurmato och Kirkuk och överlämna kontrollen till irakiska regeringsstyrkor.

Innan jag lämnar al-Hashd al-Shaabi-basen frågar jag om någon annan journalist har kommit för att lyssna på deras syn på konflikten.
Svaret kommer snabbt:
– Nej, inte en enda.

Mörkret faller över Tuz Khurmato. I skyddet av det förflyttar sig irakiska regeringsstyrkor mot Kirkuk, och det gör jag också.

Lördag 23:46
Frivilliga kurdiska civila samlas i centrala Kirkuk med automatkarbiner och kulsprutor beredda att försvara staden mot en attack som de förväntar sig ska ske efter midnatt.
De säger att de ska försvara sitt land och att de inte tänker lämna Kirkuk.
Ingen attack sker.

Måndag 02:23
Ett par timmar efter midnatt till måndag meddelar kurdiska säkerhetsrådet Kurdistan Security Council att irakiska regeringsstyrkor avancerar mot Kirkuk med mål att ta över staden, oljefälten, flygplatsen och en militärbas.
Ett befäl för al-Hashd al-Shaabi går ut och säger att alla styrkor som strider mot irakiska regeringsstyrkor är ”samma sak som IS”.
Kirkuks guvernör Najmaldin Karim uppmanar kurderna att försvara sig själva och Masoud Barzani ger grönt ljus till att använda alla former av militärt försvar om kurdiska styrkor blir attackerade.

Måndag 12:37
Bagdadvägen mellan Kirkuk och Bagdad som jag åkte på till Tuz Khurmato har stängts av, och förvandlats till en frontlinje.
Striderna i Kirkuk och Tuz Khurmato fortsätter.
Kurdiska falangen PUK har förhandlat med irakiska styrkorna och lämnat provinsen, medan Barzanis KDP-styrkor stannar kvar och strider.
Vissa av dem är omringade av al-Hashd al-Shaabi.
Kurdiska KDP-soldater anklagar kurdiska PUK-befäl för förräderi.
De interna konflikterna mellan PUK, som är baserade i kurdiska staden Sulemanyia, och KDP, som är baserade i kurdiska huvudstaden Erbil, ökar.
Under 1990-talet låg dessa kurdiska falanger i krig med varandra, och en oro finns nu för att något liknande kan blossa upp igen.

Måndag 18:14
Irakiska regeringsstyrkor har tagit kontroll över Tuz Khurmato och Kirkuk, tagit ner den kurdiska flaggan från guvernörsbyggnaden i Kirkuk och bytt ut den kurdiska guvernören mot en arabisk politiker.
Genom en militär offensiv har de fått igenom alla de krav som de ställde på förhand, men som kurdiska politiker inte ville förhandla om.

Tisdag 12:03
Kurdiska styrkor förlorar kontrollen över ännu en provins – Shingal i nordvästra Irak på gränsen till Syrien, där IS utförde ett folkmord på yezidier sommaren 2014.
Det kurdiska självstyret har nu på två dagar förlorat kontrollen över två provinser som de intagit under kriget mot IS.
Uppgifterna om antalet dödade kurdiska soldater skiftar från det officiella antalet tio till flera hundra. Den senare siffran kommer från KDP-styrkor på marken. De anger att irakiska regeringsstyrkor har attackerat dem med både Abrams-stridsvagnar från USA och taktiska vapen från Iran.
Enligt en kurdisk journalist som arbetar för kurdiska kanalen Rudaw har ett tiotal kurdiska soldater även halshuggits och lastats på flakbilar.

Vad som egentligen har hänt behöver utredas och bekräftas. FN har under alla år agerat svagt i Irak och straffriheten i landet är vida utbredd, även vad gäller redan bevisade krigsbrott begångna av irakiska styrkor under kriget mot IS.

I nuläget står två saker klara.

Det ena är att Irak, som efter Saddam Hussein föll samman i ett klansamhälle, vilket har utnyttjats av andra stater och terroristgrupper, har fått ännu ett krig att skriva in i historieböckerna.

Det andra är att ingen längre pratar om IS i Irak. Ett faktum som IS kan utnyttja för att på nytt få fäste i landet.
Det var så de kunde ta mark i Irak från början.
Genom att utnyttja att landet hade försvagats av krig.