kurdernas historia, denna skrivelse är lite äldre ,men det är historia

kurdernas historia, denna skrivelse är lite äldre ,men det är historia

det här är kurdernas historia

hejsan min kära besökare   det här handlar om historia mellanöstern och olika etniska grupper som Asyer, kurder och Syrianer. för att kunna läsa mer klicka på läs mer

Jag har hört det konstiga saker som  inmar karlsson har skrivit en bok om kurderna  och har fördömt  kurderna mer än turkerna  han kan också gå och läsa om medernas tiden  menar medo persiens tiden  så han kan läsa om, och kurderna är första människor som bildade regeringen på den tiden kallade mederna  sen kom cusrus  och tog över .

Kurder Tvingas leva under omänskliga förhållanden.

Den kurdiska historien är mycket viktig eftersom den till en stor del förklarar dagens situation i Kurdistan. Kurdiska folket är ett av Mesopotamiens äldsta folkslag . De har levt i samma område sedan urminnes tider, 4500 år tillbaka.

Kurderna är ättlingar till mederna, ett indoeuropeiskt folk som slog sig ned bland de klippiga Zagros bergen 2000 f Kr. Mederna erövrade staden Ninive från assyrierna år 612 f Kr. och blev härskare i området. Där byggde de upp ett mycket starkt kejsardöme. På den tiden fanns det många tappra krigare stolta över sitt ursprung. Än idag är kurder ett mycket stolt folk och det finns många sägnen bevarade om tappra krigare. Medien erövrades av perserna år 550 f Kr. Men kurderna lät sig inte utplånas och fortsatte sin existens i sina otillgängliga berg. Innan den arabiska erövringen och islamiseringen bekände sig de flesta kurder till naturreligionen Zoroastrismen. Det är en religion grundad av Zarathustra f. Kr som bygger på tron om en ond och en god sida av verkligheten. Människorna har en egen vilja och ska genom den finna den goda vägen. Många världsreligioner såsom Kristendomen och Islam har tagit intryck av Zarathustras heliga skrifter. Några hundra år e Kr var de flesta i Anatolien kristna. Detta område befolkades förutom kurderna av armenier, greker och assyrier(syriskt ortodoxt kristna) som tillsammans visade ett stort motstånd gentemot islamiseringen. Kampen mot de invaderande araberna räckte inte och som följd av det var man tvungen att underkasta sig islam på 800-talet. Man kom att lyda under kalifatet i Bagdad.

Efter profeten Muhammeds död (632 e Kr.) uppstod det två huvudinriktningar av islam, sunni och shia. Nästan alla kurder blev sunnitiska muslimer och är det även idag. Under denna tid blev kurder kända som vilda krigare, mest känd är den muslimska hjälten Saladin som kämpade mot kristna korsfarare och som så småningom blev sultan av Syrien och Egypten. När det arabiska kalifatet försvagades uppstod det flera självständiga kurdiska stadsstater och kungadynastier i Kurdistan. Men de störtades och krossades av mongoliska erövrare. Djingis Khan och Seldtjukturkarnas inryckting (1231 respektive 1071) lade grunden till det ottomanska väldet och den första delningen av Kurdistan mellan Persien och det ottomanska väldet var ett faktum år 1514.I sina maktsträvanden användes Kurdistan som ett slagfält. De feodala kurderna hade en viss självständighet i de nya rikena. De behövde inte betala skatter till sultaner och shaher. Kurderna kunde sköta sig själva förutom i ett visst avseende nämligen i krig . Under erövringståg var kurder tvungna att följa härskarens beslut. Man fick inte heller utvidga sina furstendömes gränser. Detta var en effektiv metod för att förhindra bildandet av starka furstendömen som skulle kunna vara en början till en centraliserad kurdisk statsbildning. Läget var ganska stabilt fram till 1800-talet. Centralmakterna började då ställa allt högre krav på furstendömena. Denna hårda politik var som en motreaktion till det expansiva Europa med kolonialistiska ambitioner och tsar-ryssland. En annan orsak till oroligheterna var att många kurder liksom många andra folk hade påverkats av dem europeiska upplysningsidéerna och den europeiska nationalism begreppet. Allt detta ledde till ett de första stora kurdiska upproren. Att Ungern förlorades 1697, att Egypten besattes av britterna 1882 och Greklands självständighet 1930 påverkade kurderna starkt. En nationalistisk anda bland kurder blev allt starkare och målet var och är i många fall än idag en självständig stat. Till dessa upproriska folk såsom armenier, kurder, turkar och araber gavs ett stort stöd av Frankrike, England och Ryssland som utnyttjade folkens missnöje för egen vinning. Självfallet fanns det många ekonomiska och strategiskt viktiga intressen i det bördiga Kurdistan. Legendariska upprorsledare Det finns många legendariska namn i den kurdiska histoien däribland Abdulrahman Pasha (Mir Rawanduz), Bedir Khan Bey, Sheikh Obeidullah och Yezdansher. Abdulrahman Pasha är en av dem som kämpade tapprast mot turkarna. Han lät tillverka mer än 200 kanoner1 i sitt furstendöme, samlade ihop en armé på över 30.000 man och bjöd på ett stort uppror mot sultanen. Senare påverkades han av religiösa män som sa att kriget mot sultanen var en synd och han gav frivilligt upp striden. Sedan blev han förrädiskt mördad av turkiska legosoldater.

Nästa stora upprorsledare var Bedir Khan Bey som hade skapat kontroll över ett stort område till han togs tillfånga år 1847. När kriget mellan turkar och ryssar pågick 1853-1856 utbröt ännu ett stort uppror denna gång under Yezdanshers ledning. Detta uppror fick ett stort stöd av folket och Yezdansher hade en armé på 100.000 man däribland många araber och greker. Det var en enad kamp av de förtryckta folken mot dem ottomanska härskarna. England skickade hjälp till turkarna och Yezdansher tvingades till medling. Detta uppror påverkade utvecklingen av det kurdiska folkets kamp och satte ett stort minnesmärke i kurdernas historia. Obeidullah upproret var ytterligare en viktig revolt som utbröt år 1880. Obeidullah ville ena kurderna och samtidigt få med sig andra minoriteter för att nå sitt mål, ett oberoende Kurdistan. 11. Juli 1880 framställde Obeidullah ,i ett brev till den brittiske konsuln i östra Turkiet , krav på ett eget land. Efter detta brev gick den Iranska och Turkiska regeringen ihop och bekämpade Obeidullah gemensamt. Efter 1800-talet I slutet av 1800-talet bildade den kurdiska adelns ättlingar de första kurdiska föreningarna och organisationerna.

Den första kurdiska tidskriften "Kurdistan" kom ut år 1898 och förenings bildandet fortsatte in på 1900-talet. Syftet med föreningarna var främst konstitutionella reformer och autonomi inom det ottomanska väldet. Under detta århundrade skapades under vissa perioder autonoma stater som snabbt försvann. 1908 fick den "ung turkiska" rörelsen makten i det ottomanska väldet genom att störta sultan Abdulhabid. De bildade ett parlament vid sidan av den nye sultanen Enver Pasha. Kurderna i Turkiet var nu hoppfulla och utnyttjade "ung turkarnas" seger i kampen om en självständig stat. Många tidskrifter kom ut vid den här tiden, "Hatawi Kurd" (den Kurdiska Solen), "Taali ve Taraggi Cemiyeti" (Det kurdiska samhällets bulletin för tillväxt och framgång), "Roja Kurd"(organet för föreningen Kurdisk Hopp) m.fl. Man hade höga förväntningar om frihet och oberoende. Men det gick inte riktigt som man hade hoppats, "ung turkarna" var starkt nationalistiska och deras mål var ett stort turkiskt rike, Turanien. Med en chauvinistisk politik förde man en kampanj för assimilering av andra nationaliteter. Vid denna tid utvisades 700.000 kurder från sina hembyar och 2 miljoner armenier massakrerades. Den kurdiska konflikten har alltså följt med sedan Turkiets grundande. Efter första världskriget När första världskriget bröt ut ställde sig sultanen Enver Pasha på Tysklands sida mot England och Ryssland som var gamla fiender. Vid krigsslutet när Turkiet kapitulerade år 1918 innebar detta ottomanska rikets fall och folkgrupper däribland kurder lovades självständighet. Det ottomanska riket styckades upp i nya stater, Turkiet, Irak, Syrien, Jordanien och Libanon ,av segrarmakterna England, Frankrike och USA. Många av konflikterna i mellanöstern har sin grund i de statsbildningarna som skapades efter första världskriget. Stormakterna drog gränserna efter egna intressen utan hänsyn till folken i området. De nya gränserna delade kurdiska byar, stammar och släkter. Man hade ju funnit olja.

Det skedde en kolonial exploatering av billig arbetskraft och råvaror. Kurder i Turkiet När grekiska trupper med brittiskt stöd landsteg den turkiska staden Izmir 1919 planerade kurderna ett uppror på samma tidpunkt som den grekiska offensiven i väst. De lät sig hindras av fransmännen och britterna som lovade dem självständighet vid kommande fredsöverenskommelser. Till följd av det gav kurderna sitt stöd till ungturkarnas general Mustafa Kemal (senare känd som Atatürk). Han lovade dem i gengäld autonomi i ett framtida gemensamt Turkiet. Mottot var att muslimska bröder skulle gå ihop och besegra de kristna grekerna och så skedde. Den 10. Augusti 1920 undertecknades ett fredsfördrag i Sévres i Frankrike. Där erkändes i artiklarna 62, 63 och 64 kurdernas rättigheter till en självständig stat. I Lausannefördraget 1923 efter Turkiets seger över Grekland nämns varken kurdernas rättigheter eller Kurdistan. På grund av Atatürks vägran att godkänna tidigare fredsöverenskommelsen som påtvingats Turkiet hade kurdernas existens än en gång förnekats. Atatürks löften om brödraskap och autonomi införlivades aldrig. Kort efter Turkiska republikens bildande 29 oktober 1923 förbjöd den nya regeringen det kurdiska språket och all litteratur på kurdiska samt alla kurdiska skolor. Atatürk var en envåldshärskare som bedrev en politisk tvångsintegration. Hans statsideologi kallad kemalismen efter honom själv bygger på den turkiska nationalismen. Den nationalism har från kurdernas synvinkel varit ett etniskt förtryck sedan 20-talet.

De kurdiska sheiker som hade tagit Atatürks löften på allvar och gett sitt stöd till honom i kriget mot grekerna inbjöds till en middag av Atatürk som tack för hjälpen och hängdes därefter. Nästan alla politiska riktningar i Turkiet efter 1923 har antingen haft kemalismen som grundpelare eller varit en reaktion mot den. Inom kemalismen beskrivs turkarna som ett herrefolk, en överlägsen ras och detta lever kvar väldigt stark även idag t.ex. i det turkiska skolsystemet. När Mustafa Kemal antog namnet Atatürk (som betyder fader till alla turkar) bildades en personkult runt honom. Inget annat parti än hans eget "Republikanska Folkparti" var tillåtet och strejker och fackföreningar var förbjudna. Orden "kurd" och "Kurdistan" ersattes av "bergsturkar" och "östra Anatolien".

Från 1924 till 1965 var Kurdistan en sk millitär zon förbjuden för utlänningar i syfte att isolera kurderna från omvärden.

Åren mellan 1924 och 1939 rådde fullt krig i östra Turkiet liksom idag.

År 1925 kom en kurdisk reaktion mot förtrycket i form av en resning. Ledaren för resningen var Sheik Said.

Därefter följde Araratrevolten 1928-30.

Upproren slogs hänsynslöst ned av turkiska trupper och massdeportationer , avrättningar och tvångsarbete fyllde kurdernas tillvaro. När turen kom till kurderna i Dersim, en region som alltid varit fast bunden vid sin tro på oberoende, reagerade de kraftigt på terrorn år 1937. Civilbefolkningen led och sedan dess har Dersimrevolten alltid haft en speciell plats bland de kurdiska upproren. De brutala metoderna för att stoppa de kurdiska upproren ledde till ständigt nya uppror och en starkare kurdisk identitet skapades. Detta medförde att kurderna med tiden blev ett allt större hot mot centralmakten.

I Turkiet råder fortfarande idag en ekonomisk kolonialism. Naturfyndigheter och olja utvinns i turkiska statsföretags regi och vinsten investeras via de turkiska storstäderna i andra delar av Turkiet utanför Kurdiska områden. Med en billig arbetskraft bestående av kurdiska bönder kan centralmakten bidra till Kurdistans underutveckling och efterblivenhet. Kurderna i Irak Nationernas förbund tilldelade området södra Kurdistan till britterna som var intresserade av de stora oljekällorna i Mosul och Kirkuk-området.

År 1919 hade sheik Mahmut Berzendji utropat ett kungarike kallat Kurdistan i Suleymania-området. Det upproret slogs ned 1924 då britterna gjorde slut på den kurdiska regimen. År 1926 beslöt Nationernas Förbund att det rika Mosul-området skulle tillhöra Irak men att kurdernas kultur ,innefattande skolor, språk, domstolar och lärare osv ,skulle respekteras. Dessa löften såsom många gånger tidigare uppfylldes aldrig och som en motreaktion utbröt revolter i Suleymania och Barzan. Revolten i Barzan leddes av Mullah Mustafa Barzani och han kom att bli en av den kurdiska nationella kampens största personligheter. Detta var inledningen av en rad revolter utförda av Barzani och hans parti KDP(Kurdistans Demokratiska Parti).

I januari 1946 bildades Mahabad-Republiken1 , en självständig kurdisk republik. Mahabad-republikens existens blev kortvarig (1946-1947) men dess betydelse för det kurdiska befolkningens fortsatta utveckling tog aldrig slut. Qazi Mohammed , en domare och medlem av en mycket framgångsrik släkt i Mahabad, valdes till president i den oberoende kurdiska republiken Mahabad. På samma torg i staden Mahabad som ledarna utropade republiken på hängdes de senare efter en militärrättegång den 31 mars 1947.Hela tiden följde nya uppror. Det var en ständig kamp mellan Barzanis kurdiska peshmerga2 armé och den irakiska regimen. Mellan 1961-1970 var det ständigt krig, militärtrupper, avbrutna vapenvilor och förhandlingar. Många kurder blev hemlösa och tusentals kurdiska städer och byar bombades. Barzani upprättade en förbindelse med den iranska regeringen , detta gillande inte den irakiska regimen och de gick till ännu hårdare attack.

År 1974 inleddes ett nytt krig. USA och Iran utnyttjade kurderna i ett maktspel om Mellersta östern. Till slut slöt Iran och Irak avtal och kurderna som lämnades utanför förhandlingarna bestraffades med deportationer och fängelse. Barzani flydde till USA och levde där till sin död 1979. En grym förföljelse av kurder införlivades, den mest kända är gasbombningen av Halabja 16 mars 1988. Kurder i Iran Efter första världskriget gjorde framför allt azerbajdjaner och kurder uppror i Iran.

Minoriteter som gjorde uppror var ett hot mot investeringar gjorda med hjälp av västeuropeiskt kapital och Persien inledde en assimileringspolitik lik den i Turkiet. Under 1920-talet gjorde Simko, en kurdisk stamhövding, ständiga uppror mot den persiska centralregeringen.

Det hela slutade med att Simko sköts ihjäl under förhandlingar med shah Reza Palhavi. Med hjälp av Sovjet lyckades KDPI(Kurdistans demokratiska parti i Iran), bilda den tidigare nämnda Mahabad-republiken. Men när sovjet drog tillbaka sitt stöd hade KDPI ingen chans mot den iranska armén. Den fortsatta historien i Iran styrdes av Mohammed Reza Shahs militärmakt och hans hemliga polis SAVAK.

Kurdistan förblev outvecklad trots de många oljefyndigheterna, den största i Kermashah området. Kurder i Syrien När fransmännen styrde i Syrien njöt kurderna där av vissa kulturella och politiska rättigheter. När Syrien blev självständigt togs kurdernas relativa frihet ifrån dem. Precis som i Irak styrs Syrien av ett Baath-parti1 som behandlar minoriteter och deras krav som ett hot mot den styrande arabiska staten.

År 1957 bildades Syriens motsvarighet till KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) nämligen KDPS. Kurdiska skolor existerar inte och publiceringen av kurdisk litteratur är förbjuden, målet är att "arabisera" kurderna. Det gör man även genom att förbjuda kurdiska organisationer och hålla kontroll med hjälp av hemlig polis och militär. Även om lagarna mot kurderna är hårda visas en gaska god attityd mot dem. Newroz firandet till exempel har blivit tillåtet.Trots allt är kurderna i den Syriska delen till antalet få och utgör inget större hot mot regeringen.

Kortfattat om Situationen idag

Läget i Iran idag är att den iranske regeringen kräver att kurderna ska se sig själva som iranier. Livet blir lättare om en kurd går med på att betrakta sig som iranier. De betraktas inte som en enskild folkgrupp även om kurdiskan inte är förbjuden och det är tillåtet att leva som sunniter. Makten är koncentrerad till Teheran och därifrån utses alla landets viktiga poster.

Kurderna när de väl förnekar sin identitet kan nå vilka poster som helst i Iran. I Irak utgör kurderna nästan en fjärdedel av befolkningen. De stora frågorna där handlar om gränserna om ett autonomt Kurdistan samt oljerika och strategiskt viktiga områden som Kirkuk.

Kraven på demokrati och fria val i hela Irak accepteras inte av Bagdad regimen, vilket skulle hota Saddam Husseins ställning. De två största irakiskt-kurdiska partierna KDP(Kurdistans demokratiska parti ) under ledning av Massoud Barzani och PUK (Kurdistans patriotiska union) under ledning av Jalal Talabani har tillsammans med irakiska oppositionella organiserat ett motstånd till den Irakiska regimen.

Iraks svar på motståndet har varit tvångsdeporteringar av kurder från deras byar vid den irakiske gränsen.

Konsekvenserna av detta har varit grymma. Det har skett många försvinanden av människor och ytterligare har dött under försöket till uppror efter Kuwaitkriget. De har än en gång fått fly i sitt eget land. Det kurdiska språket är inte förbjudet i Irak men det officiella språket är arabiska och härskarna är det arabiska Baathpartiet.
Vi har många olika religionen i Kurdistan, man kan beräkna med 60% av kurderna är muslimer, mellan 25% av kurderna är  yarsani och  5% av kurdiska folk  är kristna  och 10% av kurdiska folk  är judar 

------------------------------------
Kurdernas historia
Kurderna är ättlingar till de indoeuropeiska stammar som slog sig ner i Zagros bergområde under årtusendet f.Kr. Redan 2000 f.Kr. fanns det ett folk som kallades kardaker som anses vara kurdernas förfäder.
Först 636 e.Kr. skedde stora förändringar i detta område då större delen av det kurdiska folket, som en följd av de arabiska erövringstågen, islamiserades.

I början av 1500-talet blev Kurdistan en skådesplats för hårda strider mellan det ottomanska- och persiska imperiet. I mitten av 1800-talet skedde den första delningen av området mellan dessa båda imperier. I slutet av första världskriget ägde ytterligare en delning rum. Kurdistan var nu splittrat i fyra delar, mellan fyra länder- Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Kurderna har kämpat för sin självständighet och upprepade gångar lovats någon slags autonomi i de nya staterna. Men det har varit löften som svikits. Den nyvaknade nationalismen tålade ingen stark minoritet. Ekonomiska intressen och gamla kolonialländer vakade dessutom över nyfunna oljerikedomer i det kurdiska området. Kurderna förblev folket utan land.

Religion
Majoritet av kurdena är muslimer, övervägande sunniter. Den största icke-muslimska gruppen bland kurderna är yezideierna, en sekt som har sitt ursprung i zoroastrismen. Det finns flera andra små religiösa grupper i Kurdistan.

Språk
Kurdiska språket tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är ett av språken i den indoiranska språkgruppen. Kurdiskan har flera dialekter. De två största dialekterna är nordkurdiska som också kallas kurmanji och sydkudiska som också kallas sorani. Dessa två dialekter är också skriftspråk idag, fast med olika alfabet.

Kurderna i Turkiet
Majoriteten av kurderna bor i Turkiet. De uppskattas till mellan 14 och 15 miljoner. I Turkiet erkänner man inte ens kurdernas existens. Allt är förbjuden beträffande kurder och Kurdistan. De revolter som kurderna åstadkom från sekelskiftet och fram till 30-talet krossades på de mest omänskliga sätt. Barn, kvinnor och gamla brändes i skogar eller innestängdes i bergsgrottor. Tusentals kurder deporterades från Kurdistan till dem västra delarna av Turkiet, framför allt till Konya området.

Kurderna i Iran Kurderna i Iran kämpade sida vid sida med andra iranier för att störta det icke-demokratiska och orättvisa shah-systemet. Man agerade för förbättringar. Men resultatet blev allt annat än demokrati och rättvisa. En reaktionär och odemokratisk islamisk ledning som är välkänd för skräckvälde tog makten. I början kontrollerade kurderna hela deras område. Men Khomeny förklarade ett så kallade "helg krig" mot kurderna och islamiska trupper far över Kurdistan. De skövlar allt för att dämpa det kurdiska upproret. Under första året avrättades mer än 50.000 kurder.

Kurderna i Irak Diktaturregimen i Irak har fört en rasistisk politik mot kurderna.Den försöker förinta allt kurdiskt. Terror, förnedring, tvångsförflyttning och förarabisering av Kurdistan är regimens politik. Kurdernas frihetssträvan svarades med kemiska vapen.

Kurderna i Syrien I Syrien införs under medveten tystnad en arabiseringspolitik mot kurder. Där saknar kurderna identitetshandlingar och betraktas som flyktingar, trots att de har bott där i generationer. I Syriska Kurdistan har inte kurderna något beväpnat kamp, utan motståndsrörelen försöker med fredliga medel nå målen som är rättvisa och jämlighet för kurderna.

Dagens situation i Kurdistan Kurderna i irakiska Kurdistan reste sig efter Kuwaitkriget, och befriade hela deras område. Men när Irak anföll kurderna flydde nära två och en halv miljon kurder hals över huvudet undan irakiska armén. De flesta flydde till Iran och Turkiet. Omfattningen av denna massflykt tillsammans med oron för dess destabiliserade verkan på hela Mellanöstern förmådde FN och en rad andra internationella aktörer att uppfatta situationen som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet antog därmed resolution 688 om att sända allierade trupper och FN-vakter till irakiska Kurdistan för att där etablera och övervaka en frizon. Det kurdiska problemet blev således en internationell fråga som aldrig tidigare i historien. Trots de oerhörda kostnaderna i mänskligt lidande för kurderna i irakiska Kurdistan trodde man att det skulle leda till en positiv utvecklig för det internationella samfundet i dess helhet.
1992 valde kurdena ett eget parlament och en kurdisk regering för att styra i området. Tyvärr blev inte detta långlivat och ett krig mellan dem två största kurdiska grupperna bröt ut som ledde till att förhållandet blev ännu sämre för kurderna i irakiska Kurdistan. Iran, Irak och Turkiet har lagt sig i konflikten, vilket försämrar möjligheten att finna en lösning.
Kurderna i iranska- och syriska Kurdistan har inte upplevt några dramatiska förändringar efter Kuwaitkriget. Motståndsrörelsen i iranska Kurdistan har blivit något starkare och kampen går vidare.
Kurdiska motståndet i turkiska Kurdistan har utvecklat till en massrörelse i de stora städerna i området med bland annat demonstrationer och folkliga resningar. Samtidigt har turkiska arméns brutalitet mot kurderna ökat på senare år. Kurderna tvingas att lämna sina hemorter. Deras städer och byar förstörs, deras skogar sätts systematiskt i brand. Kvinnorna våltas, männen torteras till döds och fängelserna är fyllda av ungdomar. Det pågår ett folkmord i turkiska Kurdistan. Människor är rädda och vågar inte längre gå ut annat än i grupp. Detta är ett axplock av det som pågår i turkiska Kurdistan idag.

Halabja Halabja är en stad i södra Kurdistan, den hade ungefär 70.000 invånare. Onsdagen den 16:e mars 1988 ansöll irakiskt flyg den fridfulla staden vid 16 olika tillfällen. I varje anfall deltog 6-8 flygplan. Bomberna som sänktes över staden var gasbomber innehållande flera internatioellt förbjudna kemiska gifter. Minst fem tusen människor, de flesta barn, kvinnor och gamla, dog omedelbart. Och över 10.000 blev sårade. Stadens alla invånare flydde, de flesta till Iran. Sedan våren 1991 har många flyttat tillbaka till Halabja. Bland kurderna kallas Halabja för "Kurdistans Hiroshima".
---------------------------------------------------------------------------------------

EN KORT INBLICK I KURDISTANS POLITISKA HISTORIA

Kurdernas härkomst och historia ur antropologisk och språkvetenskaplig synvinkel Det kurdiska folket härleder sitt ursprung från de forna gutierna som levde och härskade i hela den övre (nordvästliga) delen av Mesopotamien år 2100 f kr. Det var gutierna som bildade kurdväldet Kardunijash i Babilonien och motstod hetiterna i norr som försökte inta mesopotamiska städerna. En av gutiernas kungar hetteSherlek (utt.kärlek). Gutierna härskade på de nämnda områdena ända fram till år 900 f kr. Enligt historiska källor, var det kyrtyerna [1] vilka Alexander den Store gjort bekantskap med på Zagros-bergen, som levde i de trakter där gutierna hade levat. Detta säger oss vidare att det historiska och geografiska område, som idag kallas Kurdistan, är urhem för kurdernas förfäder gutierna, kytierna, kardukerna och senare mederna (500 fKr). Kurderna härstammar från en av de tidiga indo-europeiska stammarna som levde i öster om Kapadokien dvs i norraMesopotamien och har spelat en viktig roll i Mellanösterns historia. Medien är övervägande bergland, och i synnerhet dess norra och västra delar fylls av vitt förgrenade bergskedjor, vilka är att betrakta som en fortsättning av det armeniska höglandets väldiga bergmassor. I mellersta och östra delarna lämnar dock bergen plats för vidsträckta slätter. Längst i nordväst ligger en stor saltsjö, fordom kallad Kapauta (Lacus Matianus, nu Urmiasjön). Huvudfloden är Amardos (nu Kisil Usen), från de västra gränsbergen med nordostligt lopp till Kaspiska havet. Medien är till största delen mycket fruktbart. Berömda var i forntiden dess hästar. De förnämsta städerna var i Stor-Medien: Huvudstaden Ekbatana (eller Akmatana, nu Hamadan). Historiens fader Herodotos berättar om Stormedien. Detta var vid den tiden ännu delat i en mängd av varandra oberoende små samhällen, furstendömen, i vilka härskarens makt var tämligen starkt inskränkt genom en mäktig aristokrati, således med samma slags författning. Deiokes, en bland dessa småfurstar (eller "domare"), skall enligt Herodotos ha lyckats under sin spira förena hela Medien, varefter han grundlade den nya huvudstaden Ekbatana. Den mediska kejsaren Cyaxares - Key Xosrow Deiokes son Fraortes gjorde motstånd mot de alltför trängande assyriska riket, men blev besegrad och dödad av Assurbanipal (omkr 630 f.Kr.). Han efterträddes av sin son, den kraftfulle Kyaxares eller eg. Kay Xosrow. I början av sin regering hade denne att bekämpa ett nytt infall av skytiska stammar, vilka för en tid (Herodotos uppger hela 40 år) sägs ha gjort sig till herrar i landet. Genom flera segerrika fälttåg utvidgade han sedan betydligt sitt rikes område och lyckades slutligen i förbund med Nabo-polassar, den assyriske ståthållaren i Babylon, besegra Assyrien och i grund förstöra dess huvudstad, Nineve (612 f.Kr.). Under honom nådde det mediska väldet sin högsta blomstring och sträckte sig över hela Iran, Elam, Assyrien och Armenien. Stormediska riket år 500 fKr Det bergiga Ardelan vid "turkisk-persiska gränsen", anses vara kurdernas riktiga urhem. Endast i mellersta Kurdistan, det nuvarande Bothan där bertosci-kurdernas oavhängiga klaner höll till, har det gamla namnet karduker(omtalad i Anabasis-Ksenefon 430 fkr) bibehållits. Teorin om kurdernas allra första ursprung baserar sig även på deras anatomiska säregenheter. Detta är i och för sig inte en någorlunda metod som man kan förlita sig på i och med den naturliga integrationen mellan folkgrupper ända sedan urminnestider. Men antagandet kan ändå vara användbart i syftet om att kunna ge ett säker svar till frågan. Ett svar som är också användbart för att motstå den turkiska statens förnekande av det kurdiska folket. Därför alla metoder i kampen om att häva Kurderna och Kurdistans existensberättigande och nationella och demokratiska rättigheter borde utan tvekan vara tillåtet. Denna teori baserar sig främst på det faktum att större delen befolkningen i inre delar av Kurdistan är blonda och blåögda människor som folkslag i den europeiska kontinenten. Genom vetenskapliga språkstudier i kurdiskan kommer sambandet mellan kurderna och de indo-europeiska folken tydligt fram. Faktum är att kurdiskan är ett indo-europeiskt språk tillhörande iranska gruppen. År 990 e kr stormade den den kurdiske kungen Marwan den högt belägna basaltstaden Amîda (Diyar-î Bekr), långa tidsperioder Kurdistans politiska och administrativa medelpunkt, vid övre Tigris, vilken dittills varit ständigt arabisk-islamisk herravälde sedan islams arméer erövrade staden i 700-talet. Med expansionen av islam, delade araberna upp Mesopotamien och dess angränsande områden efter efter tre stamfäder i lika många delar eller landskap (diyar). Dessa stammars tre stamfäder var Nesars söner Rabie, Nasar samt Bekr. Bekir slog sig ner i Mesopotamiens nordligare del, i övre Tigris bergland, som uppkallades efter honom; Diyar-î Bekr. Den Magnifike Saladin Den kurdiske kungen Marwan var likaså grundläggare av en på sin tid berömd regent. Marwaniderna, som härskade hundra år bortåt Eufrats och Tigris högland, hade även de andra murstäder Mia-Farqin (Silvan), och den bergige Bedlîs inom sitt kurdvälde (990-1096). Sheddadider (951-1174) i norr och Hasawahidierna (959-1015) i sydost var två andra kurdiska dynastier som härskade kring Gandja och Kermanshah. Ayyubider (1169-1250) med den magnifikeSaladin härskade över hela den islamiska Mellanöstern från Perisen till Egypten. Ayyubidernas rike, 1171-1193 "Denna stads (Diyar-i Bekr) förlust var i sig själv tillräcklig i arabernas ögon för att fullständigt misskreditera det dåvarande kurdväldet (marvaniderna). Från den gråa forntiden härstammar staden "Amid" som idag kallas Diyarbekir, förknippade nämligen traditionen och sagan med underbara och hemlighetsfulla ting i överflöd. När Marwan tog den den befästa staden från araberna, ansågs han för att vara den motståndskraftigaste i hela den islamska orienten. Man tillskrev honom en ålder av fyra tusen år. Än idag är anblicken av staden storartad. De väldiga urgamla basaltmurarna (de byggdes år 349 e kr av den romerske kejsaren Justinianus och det sägs att den är världens näst längsta mur efter den kinesiska muren)-[2] och deras fyrkantiga försvarstorn tronar kanske änni i sin ursprungliga form och plan på den höga flodstranden, utefter vilken den pilsnabba Tigris brusar fram" skriver den tyske författaren och historikern A. V. Schweiger Lerchenfeld om Marwan och Marwaniderna. Zarathustras lära [3], mazdeismen är kurdernas ursprungliga religion. Under 600-talet gjorde islam sitt intåg i Kurdistan och den omfattar nu cirka 70 % av Kurdistans befolkning. Kvarlevor från den ursprungliga religionen mazdeismen är ennu idag en tro som följs cirka 10 % av kurderna, som kallas jesider. Dessutom finns judiska och kristna kurder (keldaner). I Israel lever cirka 200 tusen kurdiska judar idag. I Kurdistan lever kristna armenier och syrianer. Det kurdiska språket Det kurdiska språket är ett indo-europeiskt språk hörande till den iranska grenen. Bland de nutida iranska språken är kurdiska ett av de viktigaste. Minst 40 miljoner människor pratar detta språk. Ett forntida språk som var besläktad med dagens kurdiska var Avesta-språket: Zaroaster-religiönens heliga språk. Den moderna historien Under 1800-talet, i samband med en allmän nationell veckelse påbörjades Kurdistans moderna historia som är fylld av motstånd och krig för att göra anspråk på kurdernas nationella och demokratiska rättigheter. Från början av 1900-talet ser man tydliga spår av den nationell-demokratiska ungdomsorganisationen i Kurdistan. Före beskrivningen av några dessa organisationer och dess politiska, sociala och kulturella funktioner, bör först sägas litet om det dåvarande internationella politiska läget. Man förnekar rätten till den kurdiska självständighetskraven genom att påstå att Kurdistan har aldrig varit en stat. Detta är en mycket felaktig ställning. Att det funnits eller inte funnits kurdiska stater i historien kan man naturligtvis diskutera med vetenskapliga metoder, men låt oss anta att det inte fanns någon kurdisk stat i historien. Det är inte logiskt att påstå då att det inte skall existera en kurdisk stat i nutid eller i framtiden bara för det. Därför att frihet är en universal passion. Alla strävar vi efter frihet. Alla vill vi leva i frihet. Detta är människans outtömliga kampvilja för sina fri- och rättigheter. Under andra världskriget fanns det bara 4 eller 5 suveräna stater i Afrika. Idag är däremot detta antal över 50. Det fanns inte Gana, Senegal, Togo, Benin, Ruanda, Burundi, Chat, Somali, Djibuti, Eritrea, Gine Bissau osv, osv i historien före andra världskriget. Den 10 december 1948 publicerades Den Globala Deklarationen om Mänskliga Fri- och Rättigheter. I denna deklaration stod det om frihet och oberoende för de förtryckta nationerna och länder. Men ingen av dessa krav och principer tillämpades för kurdernas fördel. De kurdiska kraven för frihet beaktogs inte heller av det beslut [1514(XV)] som Förenta Nationerna tog. Enligt ett Förenta Nationernas beslut från 14 december 1960 som publicerades som en deklaration stod det: "alla nationerna har lika värde och de har rätt till självbestämmanderätt utan att särskiljas på hudfärg, kön, språk eller religion. Att man respekterar folkens grundläggande rättighet till frihet att leva sida vid sida i fred och harmoni." Men ingen av dessa principer tillämpades för kurdernas fördel. Trots Förenta Nationernas deklaration om mänskliga fri- och rättigheter fortsatte denna orättvisa att drabba kurder. Man har alltid sett mellan fingrarna när det gäller den kurdiska frågan. Ingen paragraf av det föredrag som Förenta Nationerna godtog, tolkades för att ge kurderna deras rättigheter. Man har alltid försökt att hitta en förevändning, t ex att dessa stadgar och principer endast gäller för de förtryckta och förslavade nationer där det finns ett geografiskt avstånd mellan kolonisatörer och själva kolonin. I kurdernas och Kurdistans historia finns det två viktiga europeiska stater: England och Frankrike. När man granskar det första kvartalet av 1900-talet, de största imperialistiska staterna i denna tid är England och Frankrike. England är den imperialistiska staten nr 1 och strax efter den kommer nr 2 Frankrike - den andra imperialistiska staten i dåvarande värld. I kurdernas och Kurdistans historia har just den största fördelningen av landet skett under denna tidsperiod. Dagens kurdiska, kurdistanska statuko har bestämts just i denna tidsepok. Efter Första världskriget, vid en konferens i Lausanne, (21 november 1922) reviderades freden i Sévres (20 augusti 1920) där bl a Turkiets nya gränser fastslogs. I själva verket blev Lausanne-avtalet ingenting annat än godkännande av en politisk triumf för Turkiets ockupation av Kurdistan samt internationellt erkännande av Kurdistans delning mellan övriga nykomliga vasallstater, (Englands) Irak och (Frankrikes) Syrien. Dessa två stater, England och Frankrike har alltid varit ohörsam om kurdernas rättigheter. Varken det är vänsterregeringar eller höger eller liberaler, har regeringarna i dessa stater alltid följt en anti-kurd politik. De har alltid bibehållit goda relationer med de stater som förtryckt kurderna. Dessa stater som förtrycker kurderna har varit främsta bundsförvanter eller vasallstater för England och Frankrike. Efter det första världskriget, uppstod behovet av en organisering för att försvara och bevara freden i världen. Detta behov fortsatte även efter det andra världskriget. Både Nationernas Förbund och Förenta Nationernas tid publicerades många slutdekret och deklarationer för att bemöta detta behov och säkerställa nationernas frihet, mänskliga rättigheter och säkerheten i stort. Man har strävat efter för att efterleva dessa principer och deklarationer. Men vad innebar dessa dekret och deklarationer för kurderna? Å ena sidan har vi de internationella freds- och frihets organisationer och å andra sidan har vi kurdernas påtagligt dåliga situation idag. Efter det första världskriget rasade det österrikisk-ungerska Imperiet, det Tyska Imperiet, det ottomanska och Ryska Imperierna. En socialistisk stat bildades i Ryssland i 1917. De segrande staterna i det första världskriget, England, Frankrike och Italien skrev under ett föredrag med Tyskland (Versailles 7 maj 1919), Österrike (Saint Germain 10 september 1919), Bulgarien (27 november 1919), och Ungern (4 juni 1920). Till sist skrev man under ett föredrag med det förlorande ottomanska imperiet (10 augusti 1920). Dessa föredrag skrevs under inför Fredkonferensen i Paris i den 18 januari 1919. Två år efter det första världskriget, började man med kulisserna för att skapa en internationell politisk organisation för att förebygga krig och bevara freden och säkerheten i världen. Dessa diskussioner hölls i synnerhet i Schweiz, Holland, England, Frankrike, USA. Det var diskussioner som senare bidrog till att Paris Konferensen samlades. Paris Konferensen gjorde sitt bästa med att förbereda bildandet av Nationernas Förbund. USAs president Wilson deltog mycket aktivt för att denna organisation skulle bildas. Paris Konferensen godtog den betydande positionen av Nationernas Förbund den 10 januari 1920. Det var 5 stater som var de mest framträdande i besluten i Paris Konferensen. Dessa var USA, England, Frankrike, Japan och Italien. Bland dessa 5 stater var det England och Frankrike som var de slutgiltiga makthavare i detta politiska initiativ. Det blev så att i praktiken var det alltid dessa två stater som i själva verket tog alla besluten åt Nationernas Förbund. Under första världskriget proklamerade USAs president Wilson en sk '14 punkter's principer. De internationella relationerna skulle omformas efter dessa principer. Paris Konferensen godtog dessa principer. President Wilsons 12:e princip bland de "14 principerna" löd: "När man beaktar rätten till suveränitet för turkarna i det ottomanska imperiet, då skall de icke-turkiska minoriteterna som utgör det multinationella ottomanska sammansättningen, skall ges autonomi." Detta var en princip som innehöll självbestämmande rätt för nationerna. Denna princip försvarades av bolchevikerna i Ryssland också. I den 22 paragrafen av Nationernas Förbunds deklaration framgick att bilda vasallstater. Vasallregimerna, är med andra ord ett kolonistyre. Det var tre typer av vasallregimer i regionen: Vasallstat Typ A: Vasallregimer bildades i de landsområden som frigjort sig från det ottomanska imperiet. Enligt denna nya politiska landsfördelningen bildades engelska vasallregimer i Irak, Palestina och Jordanien, och en fransk vasallregim i vardera Syrien och Libanon. Vasallstat Typ B: Denna typ av vasallregimer skulle bildas i gamla Tysklands kolonier. Ruanda och Burundi skulle omfattas av den belgiska vasallregimen. Kamerun och Togo skulle tillsammans omfattas av engelsk-fransk vasallregim. Tanganika (Tanzania) skulle tillfalla under den engelska vasallregimen. Vasallstat Typ C: Dessa vasallregimer skulle bildas i länder i Afrika och i de sydostasiatiska Stillahavs öarna. Under 1900-talet var dessa länder engelsk kolonier: Sydafrika, Nord Rodezia (Zambia), Syd Rodezia (Zimbabwe), Becceuland (Botsvana), Syd Väst Afrika (Namibia), Kenya, Uganda, Sudan, Sierra-Leone, Nigeria; Guld-Gulfen (Gana). Marocco, Algeriet, Tunisien, Gambia, Det Franska Väst Afrika, Det Franska Ekvatoriska Afrika, Madagaskar var franska koloniländer. Angola, Mocambik, Gine.Bissao, pourteguisiska, Väst Sahara, Rio Menhi (den Ekvatoriska Guinea), spanska, Kongo (Zaire), belgiska kolonier. I Eritrea och Libien hade italienarna bildat kolonistater. Under Paris Fredskonferensen och Nationernas Förbunds tidsepok har det slagits största slaget med enorma konsekvenser som påföljd ända in i våra dagar mot kurderna. Man kan säga att den kurdiska frågan härstammar från denna tid. Om under Nationernas Förbunds tidsepok när vasallregimer typ A bildades, hade man bildat en kurdisk vasallstat, då skulle det inte finnas en fråga som heter kurdisk fråga eller förmodligen den skulle inte vara så betungande och svår som idag. Om man bildade en sådan kurdisk vasallstat, då skulle det betyda att man skulle som i övriga vasallnationer dra en politisk gräns. Detta skulle i sin tur leda till att kurderna eller Kurdistan kunna så småningom bli självständig. Det blev inte så. Under Sevrés och Lousanne föredraget, styckades kurder som folk och Kurdistan som land i olika delar - varje del tillfall till en annan stat. Detta är en mycket stor, mycket tung orättvisa som har riktats mot kurderna. Denna orättvisa i sin tur har lett till att det har blivit allvarligare konsekvenser. Det är mycket naturligt att vara mot denna orättvisa och sträva mot denna orättvisa. Denna attityd i sin tur är en rättmätig attityd. Den internationella och framförallt den europeiska ordningen från historien som har allvarliga påföljder för det kurdiska folket, bör kritiseras hårt. Man bör kritisera gamla Europa, nya EU för detta historiska misstag och kräva att man rättar till misstaget. Man bör fråga: varför President Wilsons sk "14 Principer" som förespråkar nationernas självbestämmande rätt inte tillämpats för kurderna? Kurder har rätt att självbestämma över sitt öde, över sin framtid enligt dessa de internationella föredrag och principer. De ovannämda huvudaktörerna i Kurdistans fördelning England och Frankrike har blankt struntat i detta. Dessa två stater har en ledande roll även i EU. De bör inte följa de gamla koloniala, förlegade kurdistanpolitiken. Man kan fråga varför har man inte bildat en kurdisk vasallstat som tillhört England eller Frankrike under tiden för Paris Fredskonferensen och Nationernas Förbund? Av vilken anledning delade man upp det kurdiska folket och deras land Kurdistan? När man får svar för dessa frågor, får man även svar för den mörka politiska perioden i Mellanösterns politik under början av förra seklet. Dessa avslöjanden har gemensamma sidor likaväl med Turkiet, Irak, Syrien och Iran. En stor del av Mellanöstern och därmed hela Europas, världens moderna historia. Det arabiska folket också delades. Men de delades som olika vasallstater. Men kurder och Kurdistan delades mellan de starkaste två stater i Mellanöstern: Turkiet och Iran samt de två nya vasallstaterna Irak och Syrien för att assimileras och förintetgöras. Detta skedde till synes med de viktiga två europeiska staternas goda minne. Första världskriget, 1914-1918 Strax före världskriget, ockupationens och barbarismens symbol i regionen, var det ottomanska imperiet som ett aptitretande lik för de allierade staterna (Ententen) England, Frankrike och Rysland. Dessa länder ockuperade var sin bit och delade det krympta gamla riket mellan sig. Med denna händelse, blev det redan sönderdelade Kurdistan [4] uppdelat ännu en gång mellan dessa nya ockupanter. Det gamla väldet, den militanta islamska maktens symbol, som expanderade sig med landserövringar över tre kontinenter, delades nu i flera bitar. Eftersom den största delen av Kurdistan var under ottomansk styre, blev det alltså ytterligare omfördelning av Kurdistan. I dessa kaotiska politiska läge, med dessa nya främmande koloniala makter som massiva förtryckare, kom den starkaste reaktionen från kurderna. De kurdiska bönderna och många kurdiska stammarna visade missnöje och gjorde motstånd. Bland dessa motståndskamp, är den kurdiske fursten Sheik Mahmud Berzindjis motstånd och kamp nämnvärd. I södra Kurdistan gjorde Berzindji uppror och han förklarades som kurdernas konung. Under den här tiden började en friare kurdisk kultur och litteratur liv ta form. Pengar och frimärke trycktes. En reguljär armé bildades. Upproret härifrån spred sig till hela landet. Under denna period blev den kurdiska nationalismen mer uppmärksam och folkskaror började massorganiseras. Under samma tidsperiod som kurderna började organisera sig, började också turkarna under sin halv-legala chefMustafa Kemal (en överste inom den ottomanska armén) operara i det av allierade makterna ockuperade ottomanska imperiet - detta mot sultanens order. Han rörde sig även i Kurdistan. Mustafa Kemal rörde sig fritt i landet i och med sitt hemliga avtal med engelsmännen om de politiska och ekonomiska privilegier i en framtida turkisk stat. Mustafa Kemal Ataturk (turkarnas fader) Båda engelsmännen och Mustafa Kemal spelade dubbelt i denna fråga. För att Mustafa Kemal skulle kunna uppnå sitt mål, behövde han en kraftsamling och betydligt fler anhängare. Med ett dussintals följeslagare och med stöd från engelsmännen opererade Kemal som propagandist i en rad anatoliska städer och i norra delen av Kurdistan. I dessa sina turer sökte han fler anhängare som ville vara med och skapa en ny stat på ruienerna av det ottomanska riket. Han opererade även i de kurdiska städerna och lovade kurder att den tillkommande turkiska staten skulle bli kurdernas och turkarnas gemensamma stat. Han var en pragmatiker som sade sig vara emot både det hatade ottomanska imperiet och de främmande ockupationsmakterna. Han fick kurdernas stöd. Här viste Kemal även hur han kunde spela bra med de gemensamma muslimska religiösa känslorna utnyttja dem väl. Denna period var det hittills den mest intensiva politiska perioden i kurdernas kamp för deras nationella och demokratiska rättigheter. Slutligen lyckades Kemal få kurdernas löfte om stöd för sin politik. Nr det var dags deltod mängder av kurder i motståndet och kämpade inte enbart i Kurdistan utan även i västra Anatolien och Trakien mot ockupanter. Efter första världskriget när det ottomanska väldet gått under, lämnade de berörda makterna turkarna i fred genom Lausanne-avtalet. Ryssarna hade redan dragit sig tillbaka pga Oktober-Revolutionen. Men innan dess, pga deras ockupations ambitioner hade det blivit häftiga sammandrabningar mellan kurder och ryssarna. Efter Sheik Mahmoud Berzindjis motståndskrig lyckades mot engelsmänen som hade ockuperat stora delar av södra Kurdistan (Irak), hade Berzindjis motståndsarmé mött ryssarna som kom via Persien till områderna Halabdja, Pendjwin och Rawandoz, men fullföljde aldrig ockupationsambitionen dels pga kurdernas kraftiga motstånd och dels för att Oktober-Revolutionen fick den ryska armén dra sig från hela Mellanöstern för gott. Sammanfattningsvis kan man kort nämna dessa historisk politiska händelser fram till början av förra seklet. En ny epok I början av 1920-talet bildades en ny turkisk stat, samtidigt som en rad arabiska nationella stater blev befriade från den gamla vargen - det osmanska väldet. Vad hände med kurdernas autonoma ottomanska stat efer den ombildningen av en turkisk stat? Det symboliska svaret på denna fråga ser man i resultatet av det första världskriget. Det verkliga svaret finner man i det brott som begicks av de som skapade det nybildade Turkiet. Den nationalistiska turkiske ledaren som helt enkelt spelade räv genom att "glömma" sitt löfte om att acceptera kurderna som han utryckte: som en "broder nation" i den nygrundade staten. Kurderna hade till och med räddat turkarna och rensat de främmande ockupanterna, engelsmännen och fransmännen från hela landet. Den turkiske sultanens utsände skriver på avtalet Vid en konferens i Lausanne, (21 november 1922) reviderades freden i Sevres (20 augusti 1920) där bl a Turkiets nya gränser fastslogs. I själva verket blev Lausanne-avtalet ingenting annat än godkännande av en politisk triumf för Turkiets ockupation av Kurdistan samt internationellt erkännande av Kurdistans delning mellan övriga nykomliga angränsande stater, Syrien och Irak. Den största delen av landet Kurdistan som hittills var ett autonomt furstendöme i det multinationella ottomanska sammansättningen, lämnades till den nyskapade turkiska republiken, näst största delen tillföll Iran och två delar gick till irakiska och syriska araber. Så slutade historien om denna motståndskamp mot främmande makter. Kurderna deltog och ledde i detta mostånd förstår man i slagfälltskampen vid Ruha, Entab, Meresh, Semsûr mot engelsmännen och fransmännen som ockuperat delar av det döende ottomanska väldet. Senare med anledning av de hjältemodiga motståndsinsatser som kurderna vid dessa städer gjorde, döptes deras städer om med ganska smickrande hjältedådiga namn. Ruha, t ex döptes om till Sanli Urfa = dvs Nämnvärd Urfa. Entab döptes om till GaziAntep = dvs Veteran Antep. Meresh döptes om till Kahraman Maras = dvs Det hjältemodiga Meresh och Semsûr döptes om till Adiyaman = dvs Hjältenamn. Men det var kurdernas grannar (turkar, perser, och araber) som fick den totala fördelen i denna kamp. KURDISTANS UPPRORSHISTORIA OCH DET KURDISKA FOLKETS STRÄVAN FÖR NATIONELLA OCH DEMOKRATISKA RÄTTIGHETER - Inom En Rad Organisationer och Föreningar Om man tittar ett kort ögonblick på Kurdistans upprorshistoria, kan man avläsa, att det inte bara var denna tid som aktiverade kurderna, utan hela nantionens nästan hela nationens historiska period, har kurderna försökt att bli självständiga och oberoende. Som framhölls tidigare börjar kurdernas moderna historia på 1800-talet. För närmare precisering följer här en uppräkning av de mest framträdande upproren som genom åren utbrutit i varje hörn av i landet:* Upproren 1806 -1991 1806 - Babanzade Abdurrahman Pashas uppror, Sulaimanie, (Södra Kurdistan) 1812 - Babanzade Ahmed Pasha upproret - Sulaimania (Södra Kurdistan) 1820 - Zazas Uppror, (Norra Kurdistan) 1830 - Jezidernas Uppror (Södra Kurdistan) 1831 - Bedir Khans Uppror, (Norra Kurdistan) 1833 - Mîr Muhammeds Uppror, Kring Soran (Södra Kurdistan) 1834 - Sherîf Ahmed Khans Uppror, (Norra Kurdistan) 1839 - Kharzan-upproret, Diyarbekir, (Norra Kurdistan) 1855 - Yezdanshérs Uppror, (Norra Kurdistan) 1877 - Bedir Khan Osman Pashas Uppror, Mêrdîn,Midyad, (Norra Kurdistan) 1880 - Sheik Ubeidullahs Uppror, (Båda i Östra och Norra Kurdistan) 1912 - Bedirkhanians, Khalil,Alis och Remo Agas Uppror, Mêrdîn 1913 - Sheik Selim, Shehabeddin och Alis Uppror, (Norra Kurdistan) 1918-30 - Simkos Uppror, (Östra Kurdistan) 1919-20 - Kotjgiri-upproret - (Norra Kurdistan) 1921 - Sheik Mahmoud Berzincis Uppror, (Södra Kurdistan) 1925 - Sheik Said Upproret, Diyarbekir, (Norra Kurdistan) 1930 - Andra Upproret av Sheik Mahmoud Berzinci, (Södra Kurdistan) 1931 - Djafer Sultans Uppror, (Östra Kurdistan) 1932 - Khoybons (oberoendet) Uppror som nertrycktes av båda Turkiet och Iran 1933 - Barzani-upproret, (Södra Kurdistan) 1936-38 - Dersim-upproret, (Norra Kurdistan) 1939 - Agri-upproret, (Norra Kurdistan) 1946 - Kurdistans Demokratiska Autonoma Republik i Mahabad, (Östra Kurdistan) 1961 - Molla Mustafa Barzani-upproret, (Södra Kurdistan) 1971 - Andra Upproret av M.M. Barzani, (Södra Kurdistan) 1976 - Peshmergas (Kurdisk Gerilla Soldat) Uppror 1984 - Norra Kurdistans Upprorsförsök med med modern gerilla krigföring 1991 - Kurdiska civila maktövertagandet från den irakiska armén, Södra Kurdistan Det är helt uppenbart att kurderna i någon del av landet har accepterat de förhållanden som berövat nationen dess frihet och framtid. Organisationen 1900-1980 När man studerar kurdernas upprorshistoria ser man tydligt att den kurdiska ungdomen hela tiden är mycket aktiv och gör värdefulla insatser i kampen för nationella och demokratiska rättigheter. De Första Organisationerna: År 1900 bildades i Konstantinopel (Istanbul) "Kürdistan Azm-î Qewî Cemiyetî" dvsFöreningen Kurdistans Starka Viljekraft. Man känner tyvärr inte denna förening i detalj. 1908 bildade en del kurder en förening som hette "Tealî We Teraqî-î Kurdistan" dvs Progressiva Förbundet för Kurdistans Återbildning. Syftet med T.T.K var att syssla med en rad sociala och kulturella arrengemang och att organisera de kurdiska ungdomarna som studerade utanför Kurdistan. Under samma år, hösten 1908 bildades en förening med samma syfte och mål doch med något tydligare engagemang. Föreningen hette; "Kurd Neshr-î Mearîf Cemiyeti" dvs Det Kurdiska Förbundet För Spridning av Vetenskap. Samma syfte hade även HÉVÎ (hopp) som bildades år 1912. Denna organisation hade en tidskrift som hette Roj-î Kurd, vilket betyder kurdiska sol. Samma år bildades i Konstantinopel: "Kurdistan Muhîbbûn Cemiyetî", vilket betyder Förbundet Kurdistans Vänner. Senare i slutet av 1960-talet bildades DDKO dvs den östliga revolutionära kulturföreningen. 1971 när den tidigare militärregimen tog makten i Turkliet angrepp de denna förening. Trotts att man endast syftade till ett accepterande av kulturella och sociala rättigheter, fängslades och torterades dess medlemmar svårt. En del grundare och administratörer ur denna organisation bildade underjordiska kurdiska organisationer eller var styrelsemedlemmar i sådana organisationer för att leda den demokratiska och nationalla kampen. I mitten av 1970-talet bildades DDKD dvs den revolutionära och demokratiska kulturföreningen. Denna organisation var i huvudsak en ungdomsorganisation. Grundare och administratörer i denna organisation fängslades, torterades och straffades fastän dess syfte var i stort sätt idenstiska med DDKO. Man bildade ur denna organisation en underjordisk rörelse som hette: PPKK, dvs Kurdistans avanrgardistiska arbetarparti (1980) som också kort kalladesPésheng (avantgard). I mitten av 1970-talet bildades ytterligare en förening; DHKD, dvs den revolutionära och folkliga kulturföreningen. Även denna förening stängdes av regimen trots att den sade sig att ha en kompromisvilja och en lösning på kurdfrågan med fredliga vägar. Denna rörelse bildade en parallell halvunderjordisk organisation; Riya Azadî, frihetens väg med en legal tidskrift på kurdiska och turkiska: Özgürlük Yolu. Rörelsen utvecklades till partibildning: Turkiska Kurdistans socialistiska parti - PSKT (1980). Nära slutet av 1970-talet bildades ASDK-DER, dvs den anti-kolonialistiska och demokratiska kulturföreningen. Denna organisation angreps av regimen med. Medlemmarna och dess grundare dömdes till fängelsestaff. En underjordisk rörelse med en underjordisk tidskrift i samma namn: Rizgarî (befrielse) bildades. (1977) I slutet av 1979-talet bildades en förening till och den hette DDGK, dvs den revolutionära, demokratiska ungdomsföreningen. Denna förening angreps särskillt också av turkiska myndigheterna långt före miliotärkuppen 1980. En imitation av Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) i Södra Kurdistan, den underjordiska Rizgarivanên Netewa Kurdistanê eller K.K.U. som det också hette bildades (1977). En annan förening som också bildades i slutet av 1970-talet i Diyarbekir och hette LIS-DER, angreps av polisen särskillt hårt. Namnet på föreningen betyder Gymnasisternas Förening. Det särskillda anledningen att denna förening angreps av polisen särskillt hårt var att sympatisörer till en grupp som kallades Kurdistans Revolutionärer som senare bildade PKK (1978) höll till där. Samtliga dessa ungdoms- och folkliga organisationerna bildades i Norra Kurdistan. Den politiska organisationen i Östra och Södra Kurdistan Den politiska och sociala organisationen är olika i alla fyra delar av Kurdistan. De offensiva eller underjordiska, traditionella partierna hittar man i syd- och östra Kurdistan. I irakiska, iranska och syriska delar av Kurdistan finns Kurdistans demokratiska Partier (KDP) under samma namn. De är aktiva i sin vardagliga politik. I irakiska och iranska Kurdistan finns det några andra organisationer. Kurdistans demokratiska parti KDP i Iran bildades 1945. I irakiska Kurdistan finns förutom KDP (16/8-1946) ytterligare två organisationer, en kallas PUK (1966), dvs Kurdistans patriotiska union. Den andra är en utbryttning från KDP (den irakiska) och heter PDGK; det folkliga kurdiska demokratiska partiet (1976). Efter maktövertagandet från den irakiska armén, efter upproret 1991, återförenades PDGK med KDP igen. Ytterligare har vi PASOK; det kurdiska socialistiska partiet (1980) och Kurdistans socialistiska parti -Irak (1982). Sedan 14 år tillbaka styrs Södra Kurdistan ev en gemensam kurdisk regering (Kurdistans regionala regering i Irak) bestående av alla de stora kurdiska partierna. I iranska Kurdistan finns en annan organisation: KOMELA, Iranska Kurdistans arbetarförbund (1979) - den kurdiska sektionen av Irans kommunistsika parti. I Kurdistan i Syrien, förutom KDP (den syriska) finns en rad kurdiska organisationer. Några av de heter; PDG, folkliga demokratiska partiet. PPGK, det kurdiska folkets progressiva parti (1980). Kurdistans Autonoma och Demokratiska Republik i Mahabad Under andra världskriget då när Sovjets armé hade kommit ner till hela norra Iran, kunde förtryckta folkgrupper som exvis kurder komma åtnjutande av detta tillfälle som tillkom efter iranska arméns reträtt från Kurdistan och Azerbajdzan. President Gazi Muhammed Det var då iranska kurder tillsammans med kurder från irakiska Kurdistan som i spetsen med Mustafa Barzani (som senare får titteln general) och iranska kurdernas framstående ledare Gazi Muhammed (ordförande i iranska KDP) utropaqde kurdernas första republik i södra Kurdistan (Iranska delen): Kurdistans Autonoma och Demokratiska Republik i Mahabad den 22 januari 1946. Enligt överenskommelsen i Jalta, drog Sovjet bort sina trupper från Kurdistan. I ett senare skede skulle bland några andra orsaker detta också låta kurdernas sovjetstödda republik att falla. Kurdistan republikens president Gazi Muhammed hängdes vid ett torg - Tjartjira där han ungefär för ett år sedan utropade sin republik. Mustafa Barzani som hade fått posten som överbefällhavare av den sönderfallna republiken, vägrade att överlämna sig till de iranska kolonialistiska trupperna som efter sovjetiska arnéns avträde fortsatte gärna sin ockupationsverksamhet i Kurdistan. Med Barzani följde hundratals kurdiska soldater i en legendarisk långmarch. Via "Iraks och Turkiets" gränser, nådde de Sovjetunionen där de mottogs. Barzani stannade där i 11 år tills det blev en förändring i Irak i och med armégeneralen Abdulkerim Kassems militärkupp 1958. UTVECKLINGEN 1970- 1979 närmade sig den iranska anti-monarkistiska folkliga rörelsen till sitt slutgiltiga mål; att störta monarkin. I detta sammanhang spelade kurderna i iranska delen sin mest aktiva roll. Den anrika kurdiska befrielsekampen i de befriade områdena i Kurdistan, har erbjudit all stöd till den persiska folkliga rörelsen och fungerat som en oavlåtlig stöd till den. Iranska KDP var en av de huvudagerande kurdiska organisationern i det här sammanhanget. Under samma tid (i början av 1970-talet) i den irakiska delen av Kurdistan, efter resultatslösa förhandlingar och förödande strider mellan KDP och irakiska regimen, hade bagdadsregimen förklarat totalt krig mot kurderna och städer och byar bränts med napalm. Kurderna försökte genom motstånd kunna överleva och återhämta sig efter de hänsynslösa attackerna som saknade motstycke. Några år senare, 1975 stod kurderna från södra Kurdistan inför en allvarlig splittring.För att motverka detta bildades en provisoriskt komitté som hade till uppgift att återsamla den 100 000 man starka peshmerga (den som vandrar vid dödens rand = kurdisk gerilla soldat) som hade lösts upp av dess ledarskap och tvingats ge upp motståndet. Kort efter sade sig ledarskapet av peshmergas att man hade framlagt en ny strategi och skulle föra kampen vidare. Det politiska komplotetet mot kurderna 1975 Redan under andra världskriget - efter många blodiga uppror som trycktes ned med järnhand av de regionala koloiala makter som hade Kurdistan under sin kontroll - var kurderna i alla fall en potensiell styrka att räkna med. Enligt den nya irakiska grundlagen "var Irak ett land tillhörande både araber och kurder." Kurderna i Irak begärde därmed rätten till självstyre (autonomi). Baasregimen[5] i Bagdad ville aldrig gå med på något självstyre för kurderna och den ovannämnda Barzani-upproret började år 1961. Upproret-1961 fortsatte under ledning av Mustafa Barzani med all sin hårdhet mellan regimen och kurderna fram till 1969. General Mustafa Barzani Den 11 marsh 1970 blev den oroliga irakiska regimen tvungen att "acceptera" ett självstyre för Kurdistan. Efter diktator Saddams föregångare Hassan El-Bakr's mordförsök på Mustafa Barzani genom en rad komplotter, fattade Barzani beslutet att det inte gick att kräva någon rättighet från regimen utan förverkliga det själv. I en av dessa mordförsök ingick även ett presentpaket innehållande Koranen, men i den arabiska heliga boken var en bomb placerad vilken var avsedd för Mustafa Barzani. Regimen hade för länge sedan börjat backa på det 11 paragraf långa avtal de hade träffat med kurderna. Kurdernas oavlåtliga två historiska städer Mousul och Kerkuk skulle inte inkludera självstyrets Kurdistan. Andra upproret av Barzani utbröt 1971. Tyvärr - kunde man inte heller under denna period nå ett positivt resultat. Mellanöstern var lika full av upprörda konflikter som idag. Kurderna som förde sin väpnade kamp var självklart ett hot mot de regionala makterna. För att vinna fördelar i sina egna konflikter kunde t.o.m några av kurdernas "behärskarmakt" t ex Shahens Iran närma sig och inleda ett närmande med Barzani ledda frihetsrörelsen. Kurdologen Dr Ismail Besikci beskriver denna situtation med följande ord: Kurdistan, ett land som är omringad av fyra eldhav, dess frihetskämpar lutar ryggen mot den sidan som bränner mindre. Trots all stöd från Sovjet och alla konventionella och okonventionella medel lyckades inte Bagdadregimen släcka denna kamp och den arabiska extrema Baas nationalismen blev nästan värre än Hittlers. De blev fiender till allt levande och demolerade allt som kom i deras väg i Kurdistan. Med napalm brändes änger, floder, berg, byar och städer. För kurderna gällde mer än någonsin att försvara sin existens. Efter överenskommelser om överlämnandet av mark (Basra områden till Iran) sinsemmelan träffade ärkefienderna Iran och Irak ett avtal i Algeriet 1975. Efter detta avtal stängde Iran dörrarna mot kurdiska frihetskämpar i Söder. I och med detta var Ledarskapet i Södra Kurdistan tvungen att stoppa tillfälligt all moststånd. forts.. http://www.saradistribution.com/harkomst.htm Fotnoter: ____________________ 1- Antika kurder. 2- Enligt andra källor vet ingen exakt när den är byggd. Igen enligt samma källor byggdes den inte av den romerska kejsaren utan den reparerades av honom. Man anser att den är så gammal så man kan nästan betrakta den som ett tidlös mysterie. Exempelvis i den tyske historikern Lerchenfelds bok Orienten, översattes till svenska 1883 sägs: "på den tämligen höga strandafsatsen höja sig de svarta basaltmurarne och de massiva tornen såsom urgamla vårdtecken, ty det kan icke säkert uppgivas, när de blivit uppbyggda." 3- Zarathustra var en iransk (ordet iran är inte synonym till landet Persien, dvs dagens Iran, utan ordet symboliserar ett brett geografiskt språkligt område; där inrymmer folken kurder, beludjer, afghaner och perser. Perisens förlidne shah Reza Pehlevi av sin chauvinistiska karaktär bytte landet Persiens namn till Iran år 1925. Iran betyder ariskt folk och land. 4- Första gången delades delades Kurdistan mellan de ottomanska och persiska imperierna enligt Kasr-î Shîrînavtalet år 1639). 5- Baas regimen: Det arabiska extremnationalistiska Baathspartiet förespråkar ett arabiskt rike som sträcker sig från Västra Afrika till Iran: Baats partiet strävar efter Ummets: den muslimska nationens politsika makt. FOTNOT: En del av texten, den delen som handlar om Nationernas Förbund och Förrenta Nationerna har översatts från Sosyolog Dr Ismail Besikci's politiska,   Topa Pasha-y Kore Yezdanshêr (Mîr Muhemed), Rewanduz (300 top ta î roj jî li bin newalek qelîşteka bajarê Rewanduzê ye. Ji ne kevin destê osmaniyan ji ser kaşê hatin werkirin)

-------------------------------------------------------------------------

-----------------------------Kurdish Freedom Fighters under chief commander of Simko of Shikak in Urumia, 1915

I dessa kaotiska politiska läge, med dessa nya främmande koloniala makter som massiva förtryckare, kom den starkaste reaktionen från kurderna. De kurdiska bönderna och många kurdiska stammarna visade missnöje och gjorde motstånd. Bland dessa motståndskamp, är den kurdiske fursten Sheik Mahmud Berzindjis motstånd och kamp nämnvärd. I södra Kurdistan gjorde Berzindji uppror och han förklarades som kurdernas konung. Under den här tiden började ett friare kurdisk kultur och litteratur liv ta form. Kurdiskt valuta och frimärken trycktes. En reguljär armé bildades. Upproret härifrån spred sig till hela landet. Under denna period blev den kurdiska nationalismen mer uppmärksam och folkskaror började massorganiseras.

Provisional Constitution of the federal Republic of kurdistan
Kurdistan måste bli ett land vi måste försöka hjälpa norra irak för att kunna bli ett land. Bji kurdistan bji azady bji mafy chareh nosy gly kurdistan          samuel
Kurdistan måste bli ett land och alla delar måste bli tillsammans och strida mot de ockopationslanderna. Vi har vänner i Europa och amerika, vi måste hitta mer vänner för att de tro oss och veta att vi kan förklara oss utan annans hjälp.
Kurdistan.
Statsskick: Demokratiska  Federala Republik.
Yta: 860000 km2
Huvudstad sulemanye,  mahabad och amed  eller diarbiekir
Högsta  berg: Zagros och Ararat. 5000 och 6000 .
Invånare antal:  över 61 miljoner.
Invånarena 389 us dollar.
INNEHÅL:
Inledning
Geografi
Språket & befolkning
Historia
Norra Kurdistan
Östra Kurdistan
Södra Kurdistan
Västra Kurdistan
Kurdiska frågan i världen
Kurdisk tradition & kultur
INLEDNING
Kurdistan är ett sammanhängande landområde i mellersta Östern med en yta på ca 860 000 km2. Det ligger inom staterna Turkiet, Iran, Irak och Syrien och har en befolkning på ca 55 miljoner människor.
Det kurdiska folket har just nu  egen regering, egna  parlamentet, egen stat just nu i norra Irak och det finns en federala republiken.
Fördelningen på de olika länderna är:
*Turkiet: 28 miljoner.
*Iran:17 miljoner.
*Irak: mellan 8  och 9 miljoner.
*Syrien: 4 miljoner.
*Sovjet: 3 miljoner
*På flykt och övriga länder: ca 3 miljoner.
I Turkiet existerar kurderna inte officiellt och i de tre andra länderna erkänns de i varierande grad beroende på den politiska situation, som för tillfället råder i landet, i Sovjetrepublikerna Azerbajdzjan, Georgien, & Armenien erkänns som minoritet med kulturella rättigheter.
Folkgrupper:  etniska kurder ca 98% assyrier och övriga 2%
Religion: ca 75% är muslimer sunniter och shiia övriga är  kakay, yazidy, alivy, ysay zarotorsty, juder och kristin. Men kurderna har tvungit att kasta sig till islam.
Största språk är kurdiska.
GEOGRAFI:  yta: 860000 km2
Militär :peshmarega är kurdiska symboliska militärer.
Och kurdiska national sång är ay raghib ghat namiri allakaman kurd zendowe her namiri.
Zendowe ghat meri allakaman. Kurdiska säkerhets polis är k.u.s.p eller polisy lekolynawi kurdistan.
Kurdistans gränser utgör av Taurusbergen i väster och den iranska högplatån i öster, Araratberget i norr och Mesopotamiens slättland i söder.
Landområdet domineras av berg och skoglösa högplatåer.
Kurdistan har inlandsklimat med långa heta somrar och korta kalla vintrar.
Eftersom delar av landet ligger högt över havet med bergstoppar på upp till 5000 till 6000 meters höjd faller mycket snö under vintern.
De två stora och kända floderna Eufrat och Tigris med bifloder rinner genom Kurdistan.
Slättlandet är därför bördigt.
Omkring tre fjärdedelar av befolkningen lever av jordbruk. Man producerar vete, ris, tobak, bomull, frukt och grönsaker.
Fårskötsel är en annan inkomstkälla i Kurdistan.
Kött och ull säljas vidare till respektive lands storstäder.
Många av de s k äkta mattorna är vävda av kurdiska kvinnor, men saluförs i väst som persiska eller turkiska mattor.
Kurdistans alla delar är mycket underutvecklade vad gäller industri, vägar, elnät och sanitära förhållanden, centralregeringarna medvetet underlåtit att investera i de kurdiska delarna det är en del av förtrycket mot den kurdiska befolkningen.
De kurdiska bergen och slätterna är rika på mineraler.
De största oljekällorna ligger i Batman i den turkiska delen, Kermansha i den iranska, Kirkuk, Mosul och khanaqin i den irakiska och Derek i den Syriska delen.
Dessutom utvinnas naturgas & jarnmalm i Kirkuk & Sulemania i den irakiska delen, såsam krom, bly och zink i den turkiska delen. Det finns också kol, koppar, guld & silver.
15% av världens oljetillgångar finns i Kurdistan. Dessa tillgångar har inte förbättrat det kurdiska folkets situation.
Inkomsterna användas i stället för respektive centralregerings satsningar utanför Kurdistan.
Ett av kurdernas krav i den kamp, som förts mot respektive länders regeringar i hela 1900-talet, har varit att få del av inkomsterna för att kunna höja befolkningens levnadsstandard.
SPRÅKET & BEFOLKNING
Det påstås ibland att det kurdiska språket inte existerar, att det inte går att skriva eller att det är outvecklat.
Men skriftlig kurdisk litteratur har funnits sedan 1000talet. Kurdernas nationalepos "mem u zin" skrevs av den kurdiska poeten Emedi Khani, som levde mellan 1651-1707.
Kurdernas problem är att de inte får använda sitt eget språk fritt. Original alfabetet är det latinska alfabetet men i Irak & Iran används det arabiska och i sovjet det kyrilliska.
Att kurdiska skrivs med olika alfabet har försvårat och förhindrat utvecklingen, trots förbud och förtryck har poesi, prosa och tidningar givits ut.
Kurderna hade de bästa möjligheterna i Sovjet & Irak.
Kurderna är ett indoeuropeiskt folk, de två kurdiska huvuddialekterna kallas för kurmandji & sorani.
Arabiska & turkiska är altaiskta och semitiskta språk och har inga gemensamma rötter med det kurdiska språket.
Kurdiska barn i Turkiet, Irak, Iran, Syrien måste lära sig ett för de helt främjande språk.
Ca 96% av befolkningen i Kurdistans alla delar är kurder - de övriga 4% består av armenier, araber, Turkar och perser, 75% av kurder är muslimer, 10% judar, 5% är kristna och 10% är ahelhaq eller yasa yazedy Kurderna trodde på solen och eld.
Deras gamla religion kallas Zoroastrismen och deras heliga bok heter Avesta, grundad f kr av Zarathustra.
Kurdernas år börjar den 21mars och enligt kurdernas kalendar är vi nu i år2709.
HISTORIA
Kurderna har precis som alla andra folk sin egen historia.
Den är viktigt att känna till eftersom den förklarar dagens situation.
Kurderna anses vara ättlingar till en av de indoeuropeiska stammar, mederna, som slog sig ner i Zagros berstrakter under andra årtusendet före kristus.
Mederna erövrade staden Ninive från assyrierna år 612 f kr och grundade där ett starkt kejsardöme.
Kurdernas motstånd mot islam var mycket starkt.
Kurder vill inte foga sig under islam och araberna.
På 800-talet underkasta de sig islam.
Men även efter 800-talet gjorde kurdiska stammar flera uppror mot islam, som för de var identiskt med araberna.
Efter den arabiska invasionen följade många olika perioder i kurdernas historia.
På 1800-talet, har det funnits otaliga mer eller mindre självständiga kurdiska kungar och furstar.
Seldtjukturkarnas invasion år 1071och mongolernas, år 1231 lade grunden till det ottomanska väldet.
Endast perserväldet lyckades stå emot ottomanerna. Båda utnyttjade kurderna för sina maktsträvanden, första delningen av Kurdistan skedde år 1514.
1639 fastslogs denna gräns.
Uppkomsten av nationalstater i Europa påverkade också folken i det osmanska väldet t ex armenier, kurder araber.
De fick stöd av Storbritannien, Frankrike & Ryssland men de spelade på dessa folks missnöje och hoppades på egen vinning.Strategiska & ekonomiska intressen fanns alltid i bakgrunden.
Konflikterna i dagens Mellersta Östern har sin grund i de statsbildningar, som upprättades efter första världskriget.
För Storbritannien, Frankrike och USA handlade det främst om egna intressen, gränserna drogs därför utan hänsyn till befolkningen i området.
Den 10 augusti 1920 slöts en fredsöverenskommelse i Sévers utanför Paris mellan de osmanska förlorarna och segermakterna.
I denna erkändes kurdernas rätt till en självständig stat, i enlighet med artiklarna 62, 63 & 64.Men i det nya fredsfördraget som slöts i Lausanne den 24 juli 1923, efter segern över grekerna, skrevs inte dessa paragraf.
Kurderna fick nöja sig med muntliga löften att frågan skulle regleras senare.
NORRA KURDISTAN
Ripubliken Turkiet utropades den 29 oktober 1923.
Den 3 mars 1924 förbjöd regeringen det kurdiska språket och litteratur på kurdiska, kurdiska skolor stängdes, kurdiska lädare, som stött Kemal Atatürk hängdes efter en midag, som Ataturk inbjudet till som tack för hjälpen.
Kurderna svarade med uppror ifebruari 1925 leet av sheik Said. Efter en månad var det kuvat: tiotusentals dött ledare avrättades. Nästa uppror organiserat 1928-1930 av Ihsam Nuri i Ararat, samt i Sason 1930 och i Dersim 1937.
Alla uppror slogs ned med stor brutalitet, i Dersim kostade 70 000 kurder.
Kurdiska namn på städer & byar ändrades till turkiska, obligatorisk turkisk undervisning infördes i syfte att assimilera de kurdeska barnen.
Benämningarna "Kurd" & "Kurdistan" försvann & ersattes i alla oficiella turkiska skrifter med "bergsturkar" och "östra Anatolien".
Enligt den turkiska regeiringen existterade inte kurderna de döptes om till "bergsturkar".
Från 1925 är Kurdistan en "militärzon", förbjuden för utlänningar.
Det finns minst 15 illegala kurdiska partier i Turkiet, t ex PKK, pesheng, TSPK, Kuk och KDP.
Eftersom partibildning för kurder alltid varit förbuden har alla existterat illegalt.
Alla har väpnad kamp.
Den väpnade kampen är den enda vägen till självstyre, eftersom ingen velat lyssna på kurdernas krav.
Det finns omkring 150 000 kurdiska politiska fångar i Turket, 500 000 av den turkiska arméns 700 000 soldater är i den kurdiska delen.
Den turkiska armén har ett 20 kilometer brett bälte längs gränserna mot övriga delarna av Kurdistan, målet är att förhindra alla kontakter mellan kurder på den andra sidan av gränsen.
ÖSTRA KURDISTAN
Kurderna i Iran drabbades av samma slags assimilerings-politik, på 20-talet gjorde Simko flera uppror.
Till sist sköts han ned mitt under förhandlingar med shah Reza palhavi.
I november 1945 bildades KDPI & i januari 1946 utropades den oberoende republiken Kurdistan "Mahabad-republiken" till president valdes Qazi Muhammed, efter ett år föll republiken och ledarna hängdes.
Mahabadrepubliken blev alltså bara ett knappt år gammal, men den har haft ett stort symbolvärde för kurdiska kampen.
Utan stöd från segrarmakterna i andra världskriget hade de inga möjligheter att försvara sin republik mot den iranska armén, när Sovjets armé drog sig tillbaka.
1979 kurderna förberedde sig för ny framtid.
De önskade självstyre, men redan i mars gick den nya regeringen under ledning av Ayatollah Khomeini till anfall mot den kurdiska befolkningen.
Den iranska armén har återtagitshahens gamla garnisoner & behärskar städer & huvudvägar på dagarna PÅ nätterna har KDPI initiativet, då går dess gerilla "Peshmerga" till angrepp.
1989 sköts ned mitt under förhandlingar i Wien KDPIs ledare Abdulrahman Ghassemlou.
1992 sköts ned KDPIs ledare
D. Sadik Sharaf Kandi i Birlen under Europas social demokraternas kongres.
1979- 1990 (64 000) kurder har dött i Iran.
SÖDRA KURDISTAN
Redan 1919 hade sheik Mahmut Hafed proklamerat kungariket Kurdistan i Sulemania.
Upproret slogs ned 1924.
Ett nytt försök gjordes 1930-32.
I samband med andra värdskriget revolterade kurderna på nytt. Denna gång leddes upproret av Mustafa Barzani.
Med hjälp av brittiska flyg slog den irakiska armén tillbaka Barzanis trupper.
I januare 1946 blev Mustafa Barzani överbefälhavare för armén i Mahabad - republiken i juni 1947, när republiken Kurdistan hade krossats, flydde han till Sovjet.
1958 återvände Barzani till irakiska Kurdistan inbjuden av general Kassem, Han lovade kurderna fulla rättigheter.
I konstitutionen fastslogs att Irak består av araber & kurder.
KDP som bildats 1946 erkändes, efter 3 år alla löften till kurderna sveks.
Kurderna krävde självstyre, striderna på gick mellan 61-70.
1977-79 minst 3 000 byar har förstördes.
1985 alla byar i gränsn mot Iran & Turkiet jamnades mot marken. 16 mars 1988 angrep staden Halabja med gas 5 000 kurder dog under 10 minuter 7 000 svårt skadade.
1988-90 använde Irak gas i mer än 180 tillfällen samanlagt har 100 000 drabbats av det.
Iranska kurdistan.
Sedan mer än 5 000 år lever kurderna i Iran i samma områden. De olika iranska härskarna har under historiens lopp slagit ned många kurdiska uppror.
Efter första världskriget gjorde Ismail Aga Simko uppror, 1920-30, men det slogs också ned.
Efter andra världskriget utropade iranska KDP 1946 den kurdiska republiken "Mahabad" med Qazi Muhammed som president.
För första gången fick Kurdistan en officiell flagga.
Sovjetarmén, som stannat kvar i norra Iran efter andra världskriget, stödde först den nya republiken.
Men eftersom andra världskriget var slut ville västmakterna, med USA och Storbritannien i spetsen att Sovjet skulle dra sig tillbaka från Iran.
Även Frankrike tryckte på för att Sovjet skulle tvingas lämna Iran, så Förenta Nationerna tvingades besluta att Sovjet skulle lämna Iran. Mot löfte att få utnyttja Irans olja, drog sig Sovjet därför tillbaka från Iran i maj 1946.
Utan sovjetiskt stöd klarade inte Mahabad-republiken av att försvara sig, så några månader senare störtade Iran den kurdiska republiken.
1947 avrättades republikens president Qazi Muhammed och 21 andra ledare av den iranska regimen.
Men överbefälhavaren för republikens armé Mustafa Barzan lyckades dock fly till Sovjet med några gerillakämpar.
April 1991 flydde över 2 miljoner mot gränsa FN upprättade en frizon norr om 36:e breddgraden.
19 maj 1992 för första gången fria val.
04 Juli 1992 kurdisk kualition regering mellan KDP, PUK, KCP.
01 maj 1994 brödrastrid i Kurdistan mellan KDP & PUK.
VÄSTRA KURDISTAN
I det franskstyrda Syrin fanns en relativ frihet för kurderna.
Men när landet blev sjlvständigt försämrades deras situation särskilt på 60-talet då 120 000 kurder fråntogs sina syriska medborgarskap.
KURDISKA FRÅGAN I VÄRLDEN
Från, 74 då Barzani gick till angrepp mot Irak med stöd av USA via Iran, blev den kurdiska frågan mer känd i världen.
Endast enstaka experter kände tiddigare den kurdiska frågan.
Visserligen finns litteratur om kurderna, från 1900-talet, skrien av bl a språkexperter, historiker & socialantropologer.
Mellan 1975-1995, dvs de senaste 20 åren har den kurdiska frågan lyft fram ur anonymiteten.
Begreppet Kurdistan har fått ett innhåll.
I Rysland & armenian sedan 1920 & 1930, Frankrike, Holland, England & tyskland sedan 1983 & i USA 1996 kurdiska kulturinstitut, som bl a med statliga medel stödjer utgivning av kurdiska litteratur & insamling av kurdiskt material.
KURDISK TRADITION & KULTUR
Kurderna kommer från ett utpräglat jordbrukssamhälle, där feodala traditioner fortfarande är levande.
Gästfrihet tillhör traditionen, de flesta män & 50% kvinnor har en avslutad gymnasie utbildning.
Några kända kurdiska räter:
"Savar" är krossat kokt vete & ätas med kött.
"yaprax" är vinblads dollma.
En kurdisk dikt av kurdiska poeten "Abdulla Pashew"
"okända soldatens grav"
När en delegation åker någonstans
för man med sig en blomsterkrans till den okända soldatens grav.
Om en delegation kommer till mitt land i morgon och frågar mig: var är den okände soldatens grav?
Säger jag:
min herre, vid vilken flodstrand
i vilken moske´ framför vilket hus
i vilken kyrka i vilken grotta
på vilken bergssida vid vilken gårdsträd som helst
i Kurdistan
på varje handsbredd jord
under varje alnsmått himmel
Fråga inte!
Buga litet och lägg ner er blomsterkrans.
kurdisk ordspråk & talesätt:
Den, som har hus av glas, ska inte kasta sten efter andra.
Om du inte kan blomma i livets park så bli inte en tagg som skada för andra.
Vi alla kurder både utomland och i kurdistan tänka rätt mot de ockupations länderna.
Jag tycker att kurderna är mer än 61 miljoner människor. 13/12/2001
VAR OPTIMIST
Det här blir en fin dag!
Jag klarar av mer än jag tror!
Ingenting blir bättre för att man oroar sig!
Man kan aldrig göra mer än sitt bästa!
Alltid finns det något att glädja sig åt!
Jag känner mej i utmärkt form!
Idag skall jag göra någon glad!
Det är ingen idé att deppa!
Livet är härligt!
Med vänliga hälsningar
samuel kermashani
Idag den  i norra Irak de har skaffat en ny parlment federala demokratiska republiken i norra Irak, men de sjukdomarna som jobbar politiker igenom Turkiska myndigheterna tålade inte och hotade kurderna i norra Irak.
De är sjuka & rasistiska, terrorister som jobbar i genom Turkiska myndigheter de är sjuka och tror inte på frihet & demokrasi & människliga rättegheter.
Kamalister eller nazizter & fascister.
Hur ett rasistiska lander kan bli medlem med andra demokratiska lander?
Det är en stor fråga men måste hitta svar av de som bluffar varje dag om frihet & demokrati & människaliga rättegheter.
Jag tycker att de politikerna i Turkiet måtse göra psykiska undersökning för att bli bättre och respekterar kurdiska folket och människliga rättigheter.
Man kan läsa om den intervju med Turkiska permiärminster Bulent Ecevit med tv8 turkiska tv i söndags den 6/10/2002. Turkiet tolererar inte kurdiskstat.
Om kurderna i norra Irak skulle försöka utropa en självständig stat, kan turkiska fascistiska regim komma att slå till mot dem militärt. Det sade den turkiska rasistiska permiärminstern Bulent Ecevit i en tv intervju på söndagen.
Sade han vi håller et öga på norra irak och kommer att vidta nödvändiga åtgärder vid minst tecken på en negativ utveckling, sade den sjuka och fascistiska permiärminster ecevit i turkiska tv8. Turkiet håller mer eller mindre permanent en mindre militär styrka i den kurdiska delen av irak.
Det är en dröm för de rasistiska staden och kurdistan måste bli ett land. Och de kan själv förklara sig utan andra hjälper till. Vi säger att kurdistan måste bli ett land
En artikel om Kurdistan
När vi i Sverige stöter på ordet Kurd förknippas det oftast med Hans Holmér och ett av hans symboliska ljus, det så kallade turkiska rasistiska stat spåret. En och annan kanske även minns Saddam Husseins giftgasattack mot staden Halabja då över 6000 Kurder fick sätta livet till. Den senaste stora media händelsen var CNN:s exodus bilder från norra Irak i slutfasen av Gulfkriget då 2,5 miljoner kurder flydde mot bergen. Händelserna i Irak är visserligen stora tragedier men tyvärr går det allt räkna upp massor av liknande övergrepp på den kurdiska befolkningen i området
Århundraden av kamp
Kurdernas historia börjar egentligen för mer än 7000 år sen då ordet Kurd finns dokumenterat for första gången. Detta gör dem till ett av de äldsta folkslagen i Mellanöstern.
Kurdistan omfattar ett geografiskt område av norra Syrien, norra och nordöstra Irak, nordvästra Iran, östra Turkiet samt enklaver i Armenien och Azerbajdzan. Området har en yta stor som Frankrike och en kurdisk befolkning på över 55 miljoner människor. Det stora antalet kurder gör dem till världens största etniska grupp utan egen nationalstat.
De första erövringarna av de kurdiska områdena i vår tideräkning skedde på 600- talet då Kurdistan efter långvarigt motstånd införlivades med det muslimska väldet. Mellan år 900 och 1200 existerade ett flertal kurdiska dynastier och stads-stater som alla krossades av mongoliska erövrare.
Den första delningen av Kurdistan som geografiskt område skedde år 1514 mellan Persien och det Osmanska väldet.
Mellan 1600 och 1800- talet existerade flera oberoende kurdiska furstendömen men självständigheten gick förlorad i mitten av 1800- talet när Persien och det Osmanska väldet genomförde en hård centraliseringspolitik som en reaktion på det expansiva Europa. 1880 reste sig Kurderna till ett uppror för en självständig stat men utan att nå någon framgång.
Sveken och de missade möjligheternas tid

Sedan början av 1900-talet har upprorsförsöken löst av varandra i en jämn för att inte säga konstant ström. Fram till 50-talet strävades det uteslutande efter självstyre och en egen nation. Men på senare hälften av 1900-talet har målet ibland inskränkt sig till att gälla autonoma områden.
Vid två tillfällen har det faktiskt lyckats att etablera visserligen kortlivade men delvis oberoende stater. Kungariket Kurdistan (Irak 1922-24) och Demokratiska Repubiiken Mehabad (Iran Januari 1946 till December 1946).
De gånger Kurderna nått eller varit nära framgång i sin kamp har alltid sammanfallit med perioder då länderna i området av olika orsaker varit försvagade eller legat i konflikt med varandra. Efter första världskriget då det Osmanska riket slogs på den förlorande sidan hade kurderna ett gyllene tillfälle att kräva självständighet vilket de också gjorde i ett memorandum till det då nybildade Nationernas Förbunds första fredskonferens.
I augusti 1920 undertecknades ett fredsfördrag som erkände Kurdernas rätt att bilda en egen stat, men fördraget kom aldrig att tillämpas eftersom kurderna ställde sig på Turkiets sida i deras befrielsekrig mot Greker, Armenier och de allierades arméer i Anatolien.
Turkiets ledare Mustafa Kemal (Attaturk) utnyttjade kurdernas muslimska identitet och gav löfte om framtida självständighet och jämlikhet med turkarna.
I Lousannefördraget från 1923 nämns varken Kurdernas rättigheter eller Kurdistan.
På grund av det förändrade politiska och militära läget i Turkiet sågs kurder och Turkar som ett broderfolk. Fördraget delade upp det Osmanska Kurdistan mellan det nya Turkiet och de nybildade staterna Irak och Syrien under brittiskt respektive franskt mandat. Kurderna i Iran berördes inte av fördraget.
Attaturk kom aldrig att infria sina löften till Kurderna.
Vid den irakiska revolutionen som gjorde landet till republik 1958 erkändes kurdernas rätt till självstyre i den nya författningen. Kurdiska partier och organisationer skulle tillåtas, kurdiska tidningar och tidskrifter skulle få publiceras. Men när kurderna krävde att artikeln skulle tillämpas svarade regeringen med att förbjuda ett Kurdiskt parti och bomba kurdiska städer och byar.
Det senaste exemplet i raden är USA och FN- alliansens löfte om stöd till upprorsmakare i slutet av gulfkriget. Av det blev det inte så mycket, istället fick världen uppleva den största massflykten i modern tid
Det internationella perspektivet.
 Det kan tyckas vara förvånande att belysningen och det internationella samfundets intresse för konflikten i området är så klent, men förklaringen står att finna i att turbulensen i sej är stabiliserande. Det finns ingen som har något att vinna på en lösning eller förändring av läget förutom Kurderna.
Redan under det kalla krigets dagar var områdets strategiska läge viktigt for både öst och väst i deras militära doktriner. För öst var det viktigt att nå de internationella sjöfartslederna och oljeresurserna i området. För väst var Kurdistan en naturlig gräns mot östs ambitioner. Varje förändring av läget i området sågs som en framgång for motparten och motarbetades till varje pris. Målet var att bevara de gränser som skapats efter första världskriget.
Stödet till Kurderna har alltid varit beroende av vad man har haft att vinna. Mellan 1972 och 1975 nationaliserade Irak delar av västs oljeintresse samt slöt en vänskaps och försvarspakt med Sovjetunionen. Detta fick USA att i hemlighet via Shahen av Iran bistå Kurderna med vapen och pengar. Inte for att hjälpa Kurderna till seger utan att så långt det var möjligt försvaga den Irakiska regimen i förhoppningen att få en ny provästlig regim i Bagdad. Men efter undertecknandet av Algeravtalet 1975 där Iran (USA) förband sig att upphöra med stödet åt kurderna i utbyte mot mark i Shaft Al Arab. Kurderna lämnades i sticket och USA frigjorde Iraks resurser for att sätta press på Syrien i Henry Kissingers försök att lösa konflikten om Golanhöjderna mellan Syrien och Israel.
För Kurdernas del blev konsekvenserna av Algeravtalet en deportationsvåg från Irakiska Kurdistan kombinerad med förstörelse av byar och städer.
"Man skall inte blanda hemliga operationer med missionära uppdrag" - Henry Kissinger.
Efter den kurdiska revoltens misslyckande i slutet av Gulfkriget och därpå följande flyktingströmmar kom kurdfrågan upp på den internationella dagordningen. Bland andra Frankrikes President Mitterand ville ha en regionaltpolitisk lösning av problemet. Massflykten sågs som ett hot mot nationell fred och säkerhet och fick FN:s säkerhetsråd att anta resolution 688 om att sända allierade trupper och FN-vakter till irakiska Kurdistan för att etablera och övervaka en frizon i området, därmed frångick man principen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter.
Huruvida FN:s närvaro i området syftar till att skydda Kurderna eller att hålla Saddam Hussein på mattan är väl upp till var och en att spekulera kring.
Ledarna for IKE (lrakiska Kurdistans Front) har accepterat Iraks erbjudande om förhandlingar om autonomi. Detta förvandlar kurdfrågan till en intern Irakisk angelägenhet och på så vis är möjligheterna till en lösning på internationell nivå under FN:s övervakning borta. Detta kan tyckas vara ett taktiskt misstag, men håll då i medvetandet att de internationella sanktionerna mot Irak inte undantar frizonen, samtidigt har Bagdad infört egna sanktioner mot området. Dessa faktorer i kombination med det uteblivna stödet i slutet av kriget kan vara en del av förklaringen till accepterandet av förhandlingarna.

Det regionala perspektivet

Iran, Irak, Turkiet och Syrien har varvat perioder med extremt samarbete och extrem konflikt. När länderna legat i konflikt med varandra har kurderna haft framgång i sina strävanden men när staterna samarbetat har man oftast gjort gemensam sak mot Kurderna.
Kurderna har i princip blivit en reservarme som Utnyttjats efter behov enligt tesen "Min fiendes fiende är min vän".
Den interna splittringen mellan kurdiska partier och klaner har också gjort det möjligt att ställa olika kurdiska grupper mot varandra. Det är inte alls ovanligt att kurd dödar kurd.
Samtliga regimer i området har strävat efter assimilering eller påtvingad integration men dessa försök har alltid misslyckats. På grund av kurdernas stora antal, deras geografiska koncentration till svårtillgängliga bergsområden, kulturell och språklig identitet och känsla av alienation som övergreppen och diskrimineringen har framkallat.
Samma orsaker som gör det svårt att knäcka Kurdernas motstånd gör det också svårt att mobilisera.
Avsaknaden av infrastruktur, dåliga eller inga kommunikationssystem, skolor och institutioner under fientlig kontroll och splittringen av Kurdistan mellan olika stater är faktorer som gör det svårt att bedriva frontpolitik.

Turkiet

I Turkiet har Kurdernas existens förnekats fram till nyligen. Don officiella beteckningen har varit bergsturkar. De olika regionerna i landet har genomfört stora deportationer, bosättningar av turkar i kurdiska områden, assimilering av kurdiska barn via Turkiska internatskolor, hårt förtryck och massakrer.
Efter Turkiets aktiva deltagande i alliansen mot Irak och stödet till oppositionen där har regimen erkänt existensen av 12 miljoner Kurder inom det egna landets gränser.
Turkiets ambitioner att bli medlem av EU har fått till följd att man har försökt snygga till den officiella fasaden, men några egentliga förbättringar för Kurdernas del har inte åstadkommits.
Trots regimens försök att marginalisera PKK( (Kurdiska Arbetar Partiet) till en liten terroristorganisation är rörelsen definitivt att räkna med i regionen.
PKK har minst 95 000 gerillasoldater och vinner ett ständigt ökande stöd bland den kurdiska befolkningen i landet.
Den Turkiska ekonomin går igenom stora svårigheter mycket beroende på det kostsamma kriget mot Kurderna. Samtidigt är den politiska situationen i landet mycket instabil med hög arbetslöshet och växande förutsättningar för en Islamsk revolution. Detta oroar naturligtvis USA eftersom Turkiet är NATO medlem och ses som en utpost i västvärldens motstånd mot islams utbredning.
Iran
 I Iran har det organiserade motståndet i huvudsak kommit från KDPI (Kurdistans Demokratiska Parti i Iran). Som har sitt ursprung från Kommittén för Kurdistans pånyttfödelse. Grupperingen har från början en radikal social och politisk profil efter sovjetisk förebild. Ryssarnas närvaro gjorde del möjligt att etablera republiken Mehabad som tidigare nämnts. Men då de sovjetiska styrkorna efter förhandlingar med Iran drog sig tillbaka från området lät Shahen hänga ledarna för republiken på samma torg det den en gång utropats.
Efter den islamiska revolutionen i landet (1979) lyckades KDPI ta kontrollen över merparten av Iranska Kurdistan, men Ayatollah Khomeini ansåg sig inte kunna tillmötesgå Kurdernas krav på demokrati i Iran och autonomi för Kurdistan. För Khomeini var "demokrati" ett västerländskt begrepp och autonomi oförenligt med Islam, därför proklamerade han "Jihad" (heligt krig) och den nya regimens styrkor anföll de kurdiska områden.
1989 sa sig Iran vara villigt att förhandla med KDPI om kravet på självstyre bara for att mitt under överläggningarna (i Wien) mörda KDPJs vänsterintellektuelle Generalsekreterare Abdul - Rahman Ghassemlou.
I dagsläget förekommer det försök att bilda frontorganisation bland de Iranska Kurderna men inga dramatiska genombrott eller förändringar har inträffat.
 Irak
 De dominerande Kurdiska organisationerna i Irak är PUK (Kurdistans Patriotiska Front) och KDP (Kurdiska Demokratiska Partiet).
1970 såg det ut som om Kurderna skulle nå ett genombrott då KDP under ledning av Mustafa Barzani och den Irakiska regeringen med Saddam Hussein som vicepresident slöt ett avtal mod långtgående eftergifter till Kurderna. Bland annat skulle Kurder ingå i regeringen och ett Kurdiskt autonomt område med egen administration etableras. Avtalet var tänkt att genomföras inom fyra år men kom aldrig att tillämpas fullt ut eftersom regeringens lag om autonomi inte motsvarade avtalet. Konflikten gällde Kirkukområdet och hur stor del av oljeinkomsterna därifrån som skulle tillfalla kurderna. Att avtalet från början kom till stånd berodde på Kurdernas militära styrka under perioden. Men när stödet från Iran (läs CIA) upphörde 1975 kunde Irak inleda en deportationsvåg kombinerad med förstörelse av kurdiska byar och städer.
Under kriget mellan Irak och Iran lyckades Kurderna befria en stor del av irakiska Kurdistan men när Irak undkom det pressade militära läget som Iran försatt dem i förstördes 4 000 kurdiska byar och 20 städer.
Under åren 1987 och 1988 använde Irak kemiska stridsmedel mot Kurder vid minst 60 tillfällen. Detta fick till följd att den Kurdiska rörelsen i landet sökte sig andra former, mindre gerillaförband och försök till opinionsbildning i de större städerna.
Efter gulfkriget och etablerandet av den fredade zonen i norra Irak har det hållits val i irakiska Kurdistan (1992).
Valdeltagandet uppskattas till cirka 3,1 miljonor väljare. Jalal Talibanis PUK och Massoud Barzanis KDP tog de flesta rösterna masoud 45% respektive  Jalal 50%),  och överiga 10% enligt överenskommelse skulle detta ge de båda partierna 50 platser var i det 105 platser stora parlamentet. Men koalitionen bröt samman till följd av politisk rivalitet och ekonomiska problem. Som tidigare redogjorts för undantogs inte den fredade zonen från internationell bojkott, och när området dessutom utsattes för sanktioner från Iraks sida blev situationen ohållbar. De två partiernas Peshmega (traditionell kurdisk gerilla) försökte kapa åt sig så stor del som möjligt av den svarta marknaden i området och våren 1994 utbröt inbördeskrig mellan KDP och PKU.
Kriget varade till februari 1995 då vapenvila deklarerades, men relationerna är fortfarande mycket spända.
 Syrien
 Under den franska mandatperioden i Syrien hade Kurderna vissa politiska och kulturella rättigheter.
Men efter landets självständighet följde inskränkningarna ungefär samma mönster som i grannländerna med deportationer och försök till tvångsassimilering.
På senare tid har politiken när det gäller den Kurdiska frågan mildrats något. Kurdiska ledare har släppts ur fängelse och gruppen finns representerad i det Syrianska parlamentet.
Syrien har uttalat sitt stöd för PKK när det gäller vattenrättigheterna från floden Eufrat. Detta har föranlett Turkiet att ömsom hota med att via den relativt nybyggda Attaturkdammen strypa vattenflödet till Syrien, ömsom översvämma landet om inte stödet till PKK upphör.

Konfliktens kärna
 Orsaken till den tillsynes eviga konflikten i Kurdfrågan tillskrivs ofta religiösa och eller etniska orsaker.
När det gäller den religiösa aspekten vill jag påstå att de olika religionerna och trosriktningarna, trots att de inte går att bortse från egentligen inte har någon relevans.
Som på så många andra ställen runt vår jord och genom mänsklighetens historia tolkas religionen för att uppnå vissa syften av dom som utropat sig till företrädare för den. Den etniska aspekten av konflikten har naturligtvis kommit att skaffa sig poäng eftersom många generationers hat finns nedärvt mellan Kurder och områdets övriga befolkningsgrupper.
Det här fenomenet kan liknas vid en gammal fiendskap mellan två människor som pågått så länge att ingen längre minns orsaken till osämjan.
Vid en eventuell lösning av konflikten kommer naturligtvis misstänksamheten att finnas kvar lång tid framöver.
Men den egentliga orsaken till att de fyra staterna inte vill släppa kontrollen över Kurdistan är som jag ser det områdets oerhörda naturtillgångar.
Dessa exploateras utan att Kurderna gynnas. Här finns stora mängder olja att utvinna, gott om mineraler, bland annat uran, ädelmetaller, bland annat guld. Men viktigast av allt i ett så torrt område som de fyra staterna ligger i är tillgången på vatten.
Om vi föreställer oss Kurdistan som en självständig nationalstat skulle denna kontrollera floderna Eufrat, Tigris och Zabs eftersom samtliga rinner upp inom det som då skulle vara Kurdiskt territorium.
Ett fritt Kurdistan skulle ha potential att ganska snabbt etablera sej som den dominerande maktfaktorn i regionen.
Utifrån det perspektivet ät det lättare att förstå utan att för den skull ge legitimitet åt de fyra regimernas motstånd.

Har Kurdistan en framtid?
 Kravet på en kurdisk nationalstat är berättigat och bör ha möjlighet att hörsammas på internationell nivå.
Kurdernas långa historia i området och deras stora antal borde rent logiskt borga för att kraven skall vinna sympati. Tyvärr är det möjligt att det behövs ytterligare en stor TV-övervakad tragedi för att kravens timing skall bli den rätta.
Den interna splittringen mellan kurdiska partier och de eviga klanfejderna är en belastning for trovärdigheten. Här måste on hel del prestige läggas åt sidan och en gemensam frontpolitik måste utarbetas.
Det klokaste i Kurdernas situation är förmodligen att först försöka nå målet om en självständig stat for att därefter utarbeta detaljerna for statsskicket. Risken är att tiden efter en eventuell självständighet blir vildigt turbulent, men som läget är idag spelar splittringen bara motståndarna i händerna.
Kurdernas moderna historia skiljer sej i viss mån åt beroende på i vilket land rötterna finns.
Men Kurdistans framtid finns bara i Kurdernas gemensamma framtid, andra lösningar lär bara bli temporära.
Kurdiska första tv kanal MEDTV sedan efter den tv kanalen kommmer två kanalar kurdsat och kurdistan tv.
Den först kurdiska kanalen  MEDTV sitt namn för att EU har hjälpt Turkiet och stoppade den kanlen  tre månder efter att EU och USA har hjälpt Turkiet och lämnade kurdiska viktiga ledare Abdullah Öcalan till Turkiet den 15/2/1999  den svarta dagen för alla kurdiska folket, vi har två svarta dagar Mulah mustafah Barzani och Abdullah Öcalan som de som prata om mänskliga rättegheter och demokrati har lämant kurdiska ledare till dem rasistiska lander Turkiet.
Och jag ska berätta om den svenska kvinna som har varit kurdistan.
Om Ann- Eriksson.
Jag tycker det är bra att  Ann Eriksson varit i Kurdistan, för att lära känna det Kurdiska livet.
Hon är en jättebra person, tycker jag.
Det finns många som tänker fel om Kurdiska folket, men hon har skrivit sina böcker om Kurderna.
Jag tycker det är jättepositivt att man få veta om andra folk.
Jag själv gillar mycket att få veta om andra folk, om kultur, klimat, formalitet, religion och andra saker som t.e.x  vad man tycker och hur man tänker.
Men jag själv gillar svenska folket mycket , därför att de läser mycket böcker.
Det är jättepositivt när man läser böckerna om historien, om kultur, om formalitet, om livet och klimatet.
Ann Eriksson är  en författare och hon är svenska.
Hon har gjort flera resor till Kurdistan Irandelen och Irakdelen och hon har också varit i Turkiska Kurdistan.
Hon har skrivit flera böcker om det Kurdiska  livet med flera bilder på Kurdiska kvinnor och män och naturen.
Hon är populär hos Kurdiska folket och det är jätteintressant att läsa den boken om Kurdiska folket.
Jag tackar henne för att hon skrev sin bok om Kurdiska folket.
Om ni vill veta om kurdiska folk, beställa  de böckerna om kurdiska folk, Ann Eriksson har skrivit de böckerna  om Kurdiska folket.
Boken "Kurdistan - fotografier"  kan beställas från  Karin Almlövs förlag,  08-6449550.
Det finns tidningsreportage utställningar och böcker.
samuel- Q
12/11/2001