HELENA RIVIÈRE OM RASISM

Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta?

Tidigare riksdagsledamot (m): Någonting har definitivt hänt med debattklimatet när det går att vräka ur sig vilka fuck you som helst för att kväsa och tysta.

Sverige är inte ett rasistiskt land. Sverige är ett av västvärldens mest öppna för invandrare. Klimatet är öppnare än bara för några år sedan. Sakta men säkert har vi vant oss vid den omdaning av Sverige som pågår och som fortsätter att förändra bilden av svenskheten. Det viktigaste som sagts i invandrardebatten på länge kom från Soran Ismail när han konfronterade en förespråkare för det gamla Sverige.   – Det här är mitt land, sade sverigedemokraten som uttryck för hans känsla av äganderätt och hemortsrätt. På vilket Soran Ismail svarade med den enkla, icke uteslutande och befästande repliken:  – Det är mitt land också.

De som hävdar att Sverige är rasistiskt blir rasande på Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassem Kemiri (DN 27/3). Kärnan i Selimovis text var att Jonas Hassem Kemiri förvisso har en hel del goda skäl att känna sig kränkt, men det är många som känner sig kränkta utan att nödvändigtvis vara det. (Polisnoja behöver inte ha några objektiva skäl.) Alla människor måste aktivt förhålla sig till negativa erfarenheter. En del går att förstå och lära av. Annat är ofrånkomligt, massivt och svårt. Allt är inte ”strukturens” fel.  Det är ingen bra strategi att gå omkring och känna sig kränkt, menar Selimovic. Det tär på humöret.

Han radar upp andra grupper som på olika sätt kvalar in i de kränktas skara: kvinnor, kulturarbetare, muslimer, arbetarklassen, homosexuella, religiösa, ungdomar, romer, samer, katoliker, svarta, muslimska kvinnor, äldre, funktionshindrade, hemlösa, tornedalingar, överviktiga, landsbygdens folk, transsexuella, sverigedemokrater …

De tas i grupp, behandlas som grupp, och påverkas säkert av hur den egna gruppens speciella utsatthet förs fram och ges betydelse och att det ständigt betonas. Gruppidentiteten ger kanske en känsla av att vara sedd, men blir samtidigt ett hinder.

I det perspektivet är frågan om just de med lite mörkare skinn står i en klass för sig? Är de utsatta för den speciellt illasinnade gruppbehandling som kallas för ”strukturell rasism” vilket ofta görs till en fråga om frekvens: om många känner sig utsatta för rasism så är det tecken på något mera än personliga erfarenheter.  Det är en feltolkning av begreppet strukturell rasism såvitt jag förstår. Strukturell rasism är när samhällsstrukturen, dvs rättssystemet, utbildningssystemet, det politiska systemet exkluderar etniska grupper eller invandrare från att delta i samhällslivet på samma villkor som övriga medborgare. Det är inte fallet i Sverige. Vi har heller ingen institutionell rasism som innebär att regler och normer och handlingsmönster i samhällets institutioner som skolan eller universitetet innebär riktade hinder mot vissa grupper, t ex invandrare, som begränsar deras möjligheter i förhållande till resten av samhället.

Vad vi däremot har är en rå och primitiv attityd i debatten, vilket Selimovic fick känna på bara av den anledningen att han sade att det finns andra sätt att uppleva Sverige än att bära runt på en säck bevis för hur hunsad man är sedan åratal tillbaka. Någonting har definitivt hänt med debattklimatet när det går att vräka ur sig vilka fuck you som helst för att kväsa och tysta. Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta? Hur är det med läsförståelsen om man inte uppfattar Selimovics goda avsikter?

Vår tids längtan att förändra de invandrarstrukturer vi sitter fast i får en definierande skjuts av det enkla personliga ställningstagandet ”mitt land”. Med de orden gjorde Soran Ismail skillnad mellan att vara bosatt här och att vara hemma. Det handlar om en aktiv hållning. Han är hemma i Sverige. Hemma är acceptans.

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hur-kan-de-som-s-ger-sig-k-mpa-f-r-tolerans-vara-s-intoleranta

Helena Rivière