CHRISTINA ZEDELL, WILLY VIITALA, LEIF MAGNUSSON OCH TOBIAS HÜBINETTE.

Att vara svensk är inte att vara vit

Mångkulturellt centrum: Vi menar att Sverige behöver en ny berättelse som kan hantera och inkludera dagens demografiska mångfald och skapa en ny svenskhet inför framtiden. Den berättelsen behöver framför allt skilja vitheten från svenskheten för att kunna hålla som en socialt hållbar framtida svenskhet.

Hur kommer det sig att föreställningen om att det finns ett svenskt utseende fortfarande lever kvar? Det frågade sig Studio 1 i mars i år i ett samtal som handlade om rasismen i dagens Sverige. Frågan om svenskhet är ett laddat område som hettar till när ras blir ett alltmer centralt begrepp för att förstå hur rasistiska praktiker äger rum i ett svenskt vardagssammanhang.

Våra tankar och handlingar påverkas av historien och av samhällets strukturer och normer. Samhället och dess olika formar fanns innan var och en av oss som lever idag kom till världen. Vi föds med andra ord in i ett nät av tankemönster och värderingar som påverkar hur vi bemöter och ser på varandra och på oss själva. Vi är helt enkelt starkt påverkade av strukturella maktordningar som uppstått under en historia präglad rasism och kolonialism. Självklart sker hela tiden förändringar över tid, men i fråga om normer och stereotyper går det oftast långsamt.

Sverige står inte utanför världen och dess historia av rasism och kolonialism. Vårt sätt att hantera detta på har hittills varit att förneka att ras finns, förenat med en god vilja att bejaka det främmande och det nya. Då de flesta svenskar bekänner sig till färgblindhet, och menar att de endast ser en människa framför sig, så riskerar detta förnekande att skymma den diskriminering och segregation som är så skarp och påtaglig för alltför många som inte betraktas som svenskar, och vars berättelser utgör smärtsamma vittnesuppgifter om läget i landet.

I flera artiklar och inlägg på senare tid har Mångkulturellt centrums utställning ”Varning för ras” och vår antologi ”Ras och vithet i det samtida Sverige” kommenterats och kritiserats. De tjugotalet texter som vi tagit del av har rest invändningar mot att vi väljer att använda begreppet ras. Vi är medvetna om att rasordet är tabu idag, men samtidigt är det förknippat med en historia som vi ännu inte har klarat av att göra upp med.  Kritiken skjuter in sig på att vi försöker ”släcka eld med eld” som en ledarskribent i Svenska Dagbladet skrev, samt på att talet om ras inte leder någonstans för att förstå dagens Sverige. Gemensamt för kritiken är att den argumenterar starkt för hur det borde vara, det vill säga ras borde inte ha någon betydelse i dagens Sverige, och inte tillräckligt tar in hur det faktiskt ser ut. Vi menar därför att Sverige behöver en mer färgseende antirasism som förmår att medvetandegöra de tankestrukturer som ligger bakom dagens exkluderande svenskhet, och det är just det vi försöker berätta om och bidra med i vårt pågående arbete kring utställningen ”Varning för ras”.

Vi tror lika lite som de flesta andra att de rasindelningar som tidigare gällde skulle lösa några samhällsproblem. Men om vissa grupper av människor med liknande bakgrund ständigt återfinns överrepresenterade i statistikens nedre skikt, så finns det all anledning att ta fram kunskap om detta och sätta sig in i vad det för med sig.

Bakgrunden till att Mångkulturellt centrum tar upp rasbegreppet är att vi ser att ras fortsätter att vara en aktiv kategori i Sverige, eller som vi säger i utställningen, att ”ras görs” hela tiden i dagens Sverige trots att begreppet har avskaffats av såväl vetenskapen som politiken. Vi gör fortfarande skillnad på människor utifrån hur vi ser ut. Inte alltid och överallt, men det sker alltför ofta och särskilt i relation till vem som ses som svensk eller inte. I vardagliga sociala situationer.  I media. I kulturlivet. Sedan några år tillbaka finns det även solid empirisk forskning om den svenska vardagsrasismen som fångar upp icke-vita svenskars erfarenheter. Det är ingen munter läsning. I närmare 15 år har vi på Mångkulturellt centrum studerat och arbetat med pedagogisk verksamhet kring fenomenet vardagsrasism. Vi har därigenom kommit fram till att vi behöver tala om ras, i stället för att bara stanna i analyser av etnicitet, kulturmöten och allmän främlingsrädsla.

Trots att i stort sett alla svenskar idag tar avstånd från rasism, så fortsätter vi att möta stereotypa bilder och beskrivningar av icke-vita minoriteter och icke-västerländska kulturer i den svenska samtidskulturen. Internationellt har Sverige etablerat de starkaste lagarna mot diskriminering, och får därför högsta betyg i Migrant Integration Policy Index för att ha skapat de bästa förutsättningarna för integrationen av nya invånare i landet. Det är inte detta som behöver förbättras. På arbetsmarknaden ser vi en tydlig segmentering utifrån ras liksom vad gäller boendesegregationen, även i jämförelse med länder som uppvisar en betydligt mer avvaktande inställning till dem som inte anses tillhöra majoritetsbefolkningen.

Allt detta sammantaget borde stämma till eftertanke. Vi menar att Sverige behöver en ny berättelse som kan hantera och inkludera dagens demografiska mångfald och skapa en ny svenskhet inför framtiden som inte fortsätter att exkludera och diskriminera. Den berättelsen behöver framför allt skilja vitheten från svenskheten för att kunna hålla som en socialt hållbar framtida svenskhet.  Vägen till en sådan berättelse går för oss genom att synliggöra förtryck och diskriminering baserad på utseendemarkörer såsom vi gör i utställningen och antologin, och inte genom att låtsas som att Sverige och svenskarna står utanför världen, historien och det rastänkande och den vithetsnorm som fortfarande gör sig gällande både i andra länder och i vårt eget samhälle.

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/02/att-vara-svensk-r-inte-att-vara-vit

Christina Zedell, Willy Viitala, Leif Magnusson och Tobias Hübinette